Upphandlingsskandal ger fortsatt sopkaos i Stockholm

13e9e-img_4179
Sopgubbar ute i kamp i somras

Rättvisepartiet Socialisterna kräver återtagande av sophämtningen i kommunal regi, att samtliga sopgubbar återanställs samt återgång till de tidigare löne- och arbetsvillkoren

Av Per Olsson

Sopberget växer i Stockholm efter att skandalbolaget Reno Norden och Suez har tagit över all sophämtning i staden. De båda bolagens anställda har påtvingats sämre lönevillkor och massor av övertid. Många är inhyrda, jobbar för underleverantörer och personalomsättningen är stor.
Det var precis detta som Stockholms sopgubbar – de som fick sparken från Reno Norden och de som jobbade för den tidigare entreprenören Liselotte Lööf – varnade för.

Continue reading ”Upphandlingsskandal ger fortsatt sopkaos i Stockholm”

Annonser

Sittstrejken slut – kampen fortsätter

1271 s07 IMG_8159

”Vi har gjort mer än vad någon trodde var möjligt.” Med de orden avslutas Ung i Sveriges film som de gjort efter 58 dagars sittstrejk utomhus.
– Jag har aldrig sagt att vi slutar ikväll. Sittstrejken slutar, men strejker och vår kamp fortsätter, förklarade Fatemeh i en avslutningsceremoni med över 100 deltagare.
På grund av slagregn hölls mötet i ABF-huset.

Continue reading ”Sittstrejken slut – kampen fortsätter”

Solidaritetsstrejk med flyktingarna på Globala gymnasiet

IMG_8072
Foto: Natalia Medina

Av Natalia Medina

Två banderoller är uppsatta på de stora fönstrena. På den ena står det ”Amnesti nu!” och på den andra ”Globala stands with refugees”. På stengolvet ligger en filt och en matta, och runt om sitter folk i små grupper och pratar, läser och äter. Det är elever på Globala gymnasiet och aktiva i Studenter mot rasism, en del av Asylrörelsen i Stockholm, som anordnar en sittstrejk i solidaritet med Ung i Sverige.

Continue reading ”Solidaritetsstrejk med flyktingarna på Globala gymnasiet”

Blockad stoppade utvisning

Polis drar batong mot en av deltagarna. (foto: Hadi Quasemi)
Polis drar batong mot en av deltagarna.

I tisdags (den 22 augusti) skulle Qasim tvångsutvisas till Afghanistan. Men under dagen kom beskedet om att utvisningen tills vidare stoppas. Det var en seger som hälsades med glädjetjut av de som hade samlats utanför förvaret i Märsta för att stoppa utvisningen, samt bland de sittstrejkande på Medborgarplatsen.

Sverige vill utvisa Qasim till Afghanistan där  han inte har varit sedan han var liten, innan familjen flydde till Iran. Hans far rekryterades av Iran för att strida i Syrien. När han inte kom tillbaka bestämde sig mamman med tre barn att fly till Europa. Qasim splittrades från familjen under flyktvägen och tragiskt nog förolyckades mor och syskon på Medelhavet.

I djup sorg kom Qasim till Sverige hösten 2015. Med åren av väntan och utvisningshot har den psykiska ohälsan bara förvärrats. Det är en skam att Sverige kan behandla en ensam ung person i nöd på det här sättet. Därför begav vi oss till Aktion mot Deportations blockad utanför förvaret den 22 augusti när utvisningen skulle genomföras.

Vid kl 15:30 utbröt glädjetjut både bland oss vid förvaret och på sittstrejken på Medborgarplatsen när beskedet kom att utvisningen stoppats.

En av nyckelpersonerna i kampanjen som vill vara anonym berättar för Offensiv på plats hur det gick till.

– Vi hade lämnat in en ansökan om verkställighetshinder. Den avslogs tidigare idag. Då hade vi en förberedd överklagan som omedelbart skickades in. Vi hänvisade till pågående gymnasiestudier, att FN säger att Afghanistan är ett farligt land och att flyktingministern i Afghanistan kräver att utvisningarna ska stoppas. Överklagan hamnade i förvaltningsrätten. Nu på eftermiddagen kunde vi se i deras dagboksblad att beslutet om utvisningen har blivit inhiberad, vilket betyder att den stoppas tillfälligt.

Redan från kl 10 idag hade demonstranter samlats vid förvaret i Märsta. Det var hundratals afghaner och ett trettiotal andra. Polisen spärrade av med band, så vi fick sitta på andra sidan gatan.

Det var ganska nervöst både bland polisen och aktivisterna. I början var det en konfrontation med polisen och en kille fick en smäll. Vi hade många kollektiva diskussioner om hur det skulle gå till. Vi kom fram till att vi skulle sätta oss på vägen. Det fanns tveksamhet kring säkerheten för de som är utan uppehållstillstånd och kan bli gripna av polisen.

Ung i Sverige-representanter ville genomföra blockaden och det blev vad som beslutades. Det blev mer och mer talkörer fram mot kl 15:00, den tidpunkt då transporten måste åka från förvaret för att hinna med planet.

En av alla på blockaden är Hadi Quasemi, som skänker sina bilder till Offensiv. Han berättar om varför han är med:

– Jag är afghan, men född i Iran. Jag fick uppehållstillstånd tidigare och svenskt medborgarskap i mars i år. Jag tycker att sittstrejken på Medborgarplatsen borde ha hänt för länge sedan. Ingen bör utvisas till Afghanistan, det behövs mer rättvisa i samhället. ■

Stoppa utvisningarna.

Stoppa utvisningarna.

Sopkampen: ”Vi håller ihop, vi håller ut!”

Jan Spanedal var en av talarna under demonstrationen. (foto: Natalia Medina)
Jan Spanedal var en av talarna under demonstrationen.

”Ingen ska behöva få ökad arbetsbelastning och sänkt lön, oavsett arbetsgrupp.” Sopgubben Jan Spanedal sammanfattade på detta sätt budskapet i lördagens demonstration på Medborgarplatsen där ett 50-tal sopgubbar och många sympatisörer deltog.

Demonstrationen utstrålade en beslutsamhet om att vägra backa för Reno Nordens krav. Det fanns också en medvetenhet om att det handlar om att stå upp för alla utsatta arbetargrupper.
– Vi har avgett ett fackligt löfte som lyder: ”Vi lovar och försäkrar att vi aldrig ska gå med på att arbeta under sämre villkor”. Det tänker vi hålla, fortsatte Janne.
Stöduttalanden lästes upp från tunnelbaneförarnas Sekoklubb, Fackliga Världsfederationen, Arbetarsolidaritet i Norrköping och Unga Byggare i Stockholm.
Francisco Acosta är sopgubbe och en av organisatörerna av lördagens demonstration.
– I fredags (den 11 augusti) gick uppsägningstiden ut för 60-70 av sopgubbarna och den 1 oktober slutar ännu fler när Reno Norden tar över distrikt i innerstan från Liselotte Lööf AB.
– De borde inse att de inte kan köra utan oss, men just nu pågår inga förhandlingar alls, sa Fransisco innan han skyndade vidare med utdelning av infoblad.

– Reno krävde 30 procent mer jobb av oss med 20 procent lägre lön. Vi försökte förhandla, men de vägrade, sa sopgubben Anders Schultz.
– Vi erbjöd till och med att vi skulle gå med på en femprocentig lönesänkning och en viss ökning av arbetsmängden. Men Reno sa nej, de ville inte förhandla alls.
– De säger att vi har så höga löner, men man ska komma ihåg att det är få som uppnår pensionsåldern i det här yrket, typ en av tio. Det är ett tungt jobb som tar på kroppen, sa Anders.
En stödappell från anställda på Jordbro vårdcentral lästes upp av undersköterskan Anita Salvén.
– Christofer Fjellner (moderat riksdagsman) säger att arbetarna har tappat kontakten med verkligheten. Själv tjänar han 82 000 kronor i månaden plus traktamenten, sa Anita i sitt tal.
– Påståendena om att sopgubbarna tjänar för mycket är ett försök att splittra arbetarklassen. Även arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har öppnat för försämringar av arbetsrätten och till och med Kommunal har pratat om ”enklare jobb” med sämre villkor. Privatiseringarna leder in arbetare i en nedåtgående spiral, fortsatte Anita som också bjöd in alla till demonstrationen ”En annan vård är möjlig” den 3 september.

Jan Spanedal framhöll i sitt tal att den 1 oktober blir ett viktigt datum då antalet indragna i konflikten ökar från 70 till 120 när Reno tar över innerstadsområden från Liselotte Lööf.
– Pengarna finns, det här handlar om att aktieägarna vill öka sina vinster från 6 procent till 11 procent av omsättningen, avslutade Janne.
– Vi håller ihop, vi håller ut! Sluta deppa – organisera er, avslutade Fransisco Acosta.

Femtio meter bakom sopåkardemonstrationen på Medborgarhusets trapp satt de hundratals unga flyktingar som kämpar för uppehållstillstånd. En representant för ungdomarna, Mahmood, höll en stödappell för sopåkarna. Därefter vändes högtalarna åt de afghanska ungdomarnas håll och Mahmood förklarade på dari vad det handlade om. Ungdomarna gav en rungande, stående applåd till sopåkarna, som svarade med att applådera tillbaka.
Det var en stark manifestation av solidaritet mellan två kämpande grupper.

”Vi blir en av de största strejkerna i modern tid”

Uppemot 1 000 slöt upp på demonstrationen från Mynttorget till Medborgarplatsen den 9 augusti. (foto: Natalia Medina)

Alla som besöker sittstrejken i Stockholm slås av den exemplariska organiseringen, beslutsamheten och det starka budskapet. Vi i Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar alla att ta sig dit för att ge sitt stöd och för att i sin tur lära sig själv nya saker. Även gamla rävar som har varit på massor av demonstrationer och strejker i sina dagar får aha-upplevelser av denna strejk.

Den främsta lärdomen är praktiseringen av solidaritet, vilket mycket tydligt visas i ord, skrift och handling. Detta i sig gör att alla som bryr sig om medmänsklighet, antirasism och rättvisa instinktivt känner att dessa ungdomar verkligen behövs i vårt allt kyligare samhälle. För att ta några exempel:
De hundratals strejkande turas om att vara funktionärer i gula västar. All mat och dryck som kommer in till strejken samlas ihop och delas ut under ordnade former till var och en. Så fort matstunden är slut kommer de gula västarna med soppåsar. Mynttorget har aldrig varit så rent som när sittstrejken i demonstrationsform lämnade torget den 9 augusti för att flytta till Medborgarplatsen – funktionärerna sopade hela torget och plockade upp varenda fimp.
Varje besökare erbjuds ett sittunderlag eller en filt om det är på natten. Alla tas om hand. Exempelvis är det viktigt att de som är vakna på natten talar lågmält så att andra kan sova.

De strejkande ungdomarna bor just nu på gatan. Det ligger en stark symbolisk handling i detta. Just på gatan är det nämligen många som kommer att hamna eller redan har hamnat på grund av den hårda asylpolitiken som Sverige numera har. Ung i Sverige – vilket är namnet på sittstrejken – öppnar även sin famn för andra som har knuffats ut i kylan.
Jag träffade senast en ung medborgare som är hemlös på grund av socialtjänstens brister och sjukdom, som deltar och hjälper till. Det var förresten hen som kom på den geniala idén att vi borde kräva av staden att de öppnar upp Medborgarhuset för strejken och för alla som behöver. Huset är gigantiskt och är nu totalt tömt på verksamhet i väntan på renovering.
Flera av de asylsökande är hemlösa, då många kommuner fortfarande tvingar ut dem ur ungdomsboendet då de fyller 18 år. Ung i Sverige har också skänkt mat till Gatans Vänner som har matutdelning för hemlösa i närliggande Björns Trädgård.
Ungdomarna arrangerar allt själva. Därtill finns det en stödverksamhet med vuxenvolontärer som ordnas av vuxna. En skriver upp sig på ett schema med fyra-timmarspass. Volontärernas uppgift är att vara stödjande i bakgrunden, men gå emellan ungdomarnas armkrokskedjor och ett eventuellt störande moment.
När strejken på polisens order nu har blivit flyttad till Medborgarplatsen (ett av Stockholms stökigaste festkvarter) är det mer publikt. Både mer stöd av vanliga människor, men också enligt volontärsansvariga en konstant närvaro av rasister i olika grader. Volontärerna försöker framför allt få dessa att hålla sig lugna och pysa, snarare än att vinna diskussionen.

Kvällen den 8 augusti kom den nästan väntade attacken av nazisterna i Nordisk Ungdom, som redan i våras attackerade en flyktingdemonstration. Ett drygt dussin personer (enligt polisen betydligt äldre än de strejkande) kastade rökbomber och ropade rasistiska okvädesord. Ung i Sverige och volontärerna lyckades försvara sig.
Det är en skandal att polisen lät det ske. Det var samma nazister som angrep Prideparaden två gånger några dagar innan och som polisen lät gå fria. Ingen av de 15 nazisterna greps heller efter attacken på sittstrejken eller är nu skäligen misstänkta för något brott. Tre av afghanerna skadades och två fick uppsöka sjukhus.
En annan vidrig attack kom från författaren Katerina Janouch, som tidigare har uttalat sig rasistiskt om ensamkommande barn. Hon lade på Twitter upp en bild på vänsterpartisten Rosanna Dinamarca som i stöd för strejken satt på trappan på Medborgaplatsen med texten ”Trappan är mer effektiv än Tinder” – det vill säga att Dinamarca var där för att ragga. Först ett fyrtiotal sexistiska kommentarer på nätet senare tog Janouch bort inlägget.
Det verkar komma in ganska mycket mat och stöd till strejken, men det är inte på nivåerna som hösten 2015. Det behövs framför allt mer varmt te och varm mat samt fler som skriver upp sig på natt- och kvällspassen. Det går också att notera att en del grupper saknas på Medborgarplatsen, exempelvis fackföreningsledare och andra ledare för stora organisationer med mycket resurser, flyktingar från andra delar av världen eller många som tidigare har varit flyktingar eller invandrare samt deras organisationer. På demonstrationen den 9 augusti saknades även stora delar av Stockholms ”demonstrations-vänster”.
Det pågår en massa kulturella och politiska aktiviteter lite var stans runt om i staden den här veckan. Inget har en chans att överträffa det som händer på Medborgarplatsen där konststycken hela tiden skapas rakt ur verklighetens nödvändighet. Nya sånger skrivs om kärleken, livet och kampen.
Tio ungdomar anlände till fots för att ansluta till strejken, de hade gått i tre dagar ända från Karlstad. Eid Mohammad Rezayee kom till Medborgarplatsen på sin cykel. Han hade då cyklat 600 kilometer i 56 timmar från Malmö. Samma dag kom också Reza från Malmö och framförde en låt med textrader som ”Om jag hade ett rike skulle jag öppna gränserna. Man kan leva utan lyx, men inte utan frihet, respekt och kärlek.”

Den 14 augusti genomfördes en ljusmanifestation där 40 ljus tändes för den senaste veckans dödsoffer i Afghanistan. Kampen har också fött nya politiska ledare. Fatima Khawari är ordförande för Ensamkommandes riksförbund i Stockholm och helt enastående när hon sätter ord på sina bröders och systrars sorg, manar till hopp och kamp, bemöter falska politiker och Migrationsverket förödande verkställighet. När Fatima talar tystnar till och med de ständigt cirkulerande måsarna.
Ett magiskt ögonblick ägde rum på lördagen den 12 augusti. Då hade Stockholms sopgubbar en demonstration, också den på Medborgarplatsen. Det innebar att de två pågående strejkerna i huvudstaden var samlade på samma ställe. När bandet The Fackpamps skulle spela bjöd de in Mahmood Rezaie från Ung i Sverige att ge en stödhälsning. Först på svenska, sedan vändes högtalarna i riktning mot sittstrejken och han tog talet på persiska. Då reste sig hundratals sittandes ungdomar på trapporna till Medborgarhuset och höjde sina nävar mot skyn.
Sällan har väl antirasismen varit så påtaglig som när de ensamkommande barnen reste sig för sopgubbarnas strejk och vice versa. De förenade ropen från strejkerna på var sin sida om torget är precis den solidaritet som behövs. Förstärkningen är mer än att ett och ett blir två – det är en handslag för insikten att kamperna hör ihop och bara kan vinnas genom samarbete. ■

”Jag längtar efter mamma”

Vid fyrasnåret på morgonen den 14 augusti är det bara sex grader varmt och jag träffar Nawroz Jamali som har mycket att berätta. Han har kommit upp från Lund. Att strejka och sova ute i kylan är inte hans första prövning.

– Det senaste var att jag ledde Asylstafetten i juli. I år gick vi från Malmö till Öland. Det tog 27 dagar. Bara en natt behövde vi tälta, alla andra nätter öppnades hem, församlingshem, kyrkor och lokaler. Vi var med i en massa medier. Det var en sjuårig pojke som gick med hela vägen, han är min hjälte.
– Jag träffade Stefan Löfven och jag frågade varför Sverige inte gör som i Tyskland och stoppar utvisningarna till Afghanistan. Han sa att Sverige och Tyskland inte ensamma kan ta ansvar för alla flyktingar. Men Tyskland kan tydligen!

– Jag längtar så fruktansvärt mycket efter min mamma. Livet är hårt för barn i Afghanistan – jag tvingades börja jobba redan som femåring med att binda mattor. Men hon lärde mig kärlek.
– Min flykt började med att några kom till byn i norra Afghanistan där vi bodde och attackerade oss. De kom många gånger. Till sist dödade de min farbror – jag och hans söner blev vittnen. De kom tillbaka. De satte en mindre bomb mot våra hem. Till slut flydde min familj till Iran.
– Vi är hazarer som så många andra som har tvingats fly. I Iran har vi inga rättigheter alls. Vi kan inte gå i skolan eller jobba. Min familj är kvar och varje dag händer det något.

– Jag kom hit år 2016 och har gjort intervju med Migrationsverket och genomgått åldersbedömning. Jag är 18 år nu. Hur länge måste jag vänta? Just nu är jag hemlös. Det finns inget boende för de som är över 18 år i Skåne. Men det är där som jag har gått i skolan och har vänner. Jag är till exempel aktiv i Tillsammansskapet i Lund och har bra kontakt med mina lärare.
– Det är bara genom den informella vägen som jag kan gå i gymnasiet efter att jag har fyllt 18 år och inte fått svar. Därför vill jag inte åka till en flyktingförläggning i Norrland, men också för att jag skadade mina ben under flykten till Sverige då jag tvingades ha dem nio timmar i kallt vatten. Detta gör att benen värker på vintrarna, även i det mildare Skåne.
– Jag känner några som har fått permanent uppehållstillstånd, men många fler som har fått avslag. En vän sattes i fängelset i Åstorp och skulle utvisas, men kampen har stoppat utvisningen två gånger. ■

Hur kan jag hjälpa?

På strejkhemsidan ungisverige.nu finns info om hur du kan stödja sittstrejken med pengar och bli volontär. Då sidan ofta utsätts för hackerattacker har vi info även på vår sida: socialisterna.org