Analys: Den borgerliga statens hårda kärna – socialisters syn på polisens agerande i rinkeby 20 november

Socialister är väl medvetna om att dialogpolisens uppgift är att invagga protesterande i ett förtroende för ordningsmakten. Det är inte di­alogpoliserna som avgör när dialogen är slut och när batongerna ska fram. Mats Eriksson, informationschef på Västerortspolisen, berättade att en särskild stab för hanteringen av ockupationen av Rinkebyhuset hade satts upp och att det var den som tog beslutet att gå in. Staben hade kontakt med fastighetsförvaltningen under hela tiden.

Ordningsmakten räknade till en början kallt med att ockupationen skulle bli isolerad och blåsa öv­er efter några dagar. Istället slog den rot:
•  Ockupationen fick hjälp av fle­ra föreningar att trycka flygblad, affischer och namninsamlingslistor för att samla till stormöten. På fredagen den 13 november öppnades huset upp för första gången på 11 månader och på kvällens stormöte deltog över 100 personer.
• Under den första helgen skrev över 500 personer upp sig i gästboken, ockupationen fick mediautrymme och genom öppna möten varje dag bjöds boende i området in för att delta i de arbetsgrupper som såg till att det pågick verksamhet i huset. En grupp jobbade med mobilisering, en med inredning, en med det ideella caféet, en med nattpassen o s v.

Rinkebyhusets Vänner besluta­de på ett tidigt stadium att agera un­der principerna om partipolitisk och religiös obundenhet, drogfritt och ickevåld. Dessa beslut togs enhälligt och var helt avgörande. Ge­nom direktinflytande och deltagande på lika villkor kunde ockupationen växa till en rörelse.
Det som kommunen och polisen lätt insåg var att stödet som Rinkebyhusets Vänner fick under den första helgen kunde flerdubblas om ockupation­en fick fortsätta ytterligare en helg. Därför beslutade man att storma huset och lyfta ut ockupanterna.
Det viktigaste försvaret av ockupationen skedde genom stormöten, flygbladsutdelningar och manifestationer. De såg till att huset fylldes med folk och liv som i sin tur gör det svårare för polisen att storma huset både medialt och rent praktiskt. Men för att på allvar blockera polisen hade det behövts hundratals ockupanter.
På natten mot fredagen övernattade 25 personer i det kalla huset – för få för att hålla tillbaka polisen. Hade 250 personer deltagit skulle de 20 poliserna inte ha kunnat bära ut någon ur huset ens med förstärk­ning. En så stor insats skulle heller inte kunnat försvaras i media av de politiskt ansvariga.
Under helgen hade stormöten hållits varje dag med många deltagare som involverade nya Rinkebybor i aktiviteter, men på måndagen beslöts det att man inte skulle ha några stormöten förrän på fredagen den 20 november. Detta argumenterades det emot, då det innebar att mobiliseringen för att delta på ockupationen under tisdagen, onsdagen och torsdagen fick ge vika för mobiliseringen till stormötet på fredagen. I efterhand är det särskilt lätt att se det taktiska misstaget i det beslutet, då ingen visste hur länge ockupationen skulle tillåtas pågå innan makthavarna beslutade att låta polisen gå in – mötet vi mobiliserat till under hela veckan var tvunget att flyttas till Folkets Hus i Rinkeby centrum. Demonstrationen den 21 november med över 200 deltagare visar dock att Rinkebyborna ännu inte har gett upp hoppet om att få ha kvar Rinkebyhuset.

Den borgerliga statens hårda kärna består av polis, militär, domstolar och fängelser. Ordningsmakten ser inte likadan ut som för hundra år sedan, men har behållit sitt syfte att med våld skydda makthavarna och deras system – kapitalismen.
Vi som socialister är inte pacifister, utan försvarar rätten till självförsvar, men att låta sig provoceras till att bemöta polisens våldsamma agerande med samma mynt skulle bara hjälpa de poliser, media och makthavare som vill svartmåla ock­upationen som extremistisk, hotfull eller våldsam. Genom civil olydnad och passivt motstånd hade vi kunnat behålla huset utan att ge media en ursäkt att måla upp ockupationen som ytterligare en isolerad ”aktion” eller förortskravall – om vi hade varit tillräckligt många. Polisen gick framförallt inte in i fredags för att kommunen ville skynda på rivningen, utan för att de insåg att ockupationen kunde ha vuxit till en ostoppbar kraft under helgen om den inte ströps i sin linda. Och framförallt att den inspirerar till ny självständig kamp i förorterna och ställer frågan om vem som borde ha makten i samhället.

Bilbo Göransson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s