”Det enda vi gjort oss skyldiga till är att försöka rädda klimatet.” – Karin Wallmark, RS, berättar om polisvåldet i Köpenhamn

Demonstrationen för klimatet i Köpenhamn den 12 december började otroligt bra. Den samlade över 100 000 deltagare. Stämningen var hög i CWI:s del av demonstrationen. Att gå med i största demonstrationen för klimatet någonsin var otroligt peppande. Vi gick och ropade talkörer som ”Climate justice” och ”Save the planet, smash the system – what we need is socialism”.

Helt plötsligt rusar ett gäng poliser ut från en gränd och blockerar vägen framför oss. Vi stannar och ser till att hålla ihop och hålla oss lugna. Jag tänker att de säkert försöker provocera fram kravaller för att få fina bilder till medierna och för att på något sätt rättfärdiga den massiva polismobiliseringen under COP15 och de nya antidemokratiska lagarna riktade mot demonstranter. Hursomhelst så lyckas de inte provocera fram några kravaller.

Vi får reda på att polisen spärrat av vägen bakom oss också. Vi är alltså inspärrade med några hundra demonstranter till. Vi sätter oss ner på marken för att visa att vi inte tänker låta oss provoceras och för att minimera skador ifall polisen skulle gå till attack med de stora arga polishundarna.
Vi sitter där i ungefär en timme och ropar talkörer som ”this is what democracy looks like” och ”arrest the polluters, but let us go”. Vi håller också tal i megafonen riktade till polisen, och försöker få enskilda poliser att verkligen fundera om det är ok att stoppa folk från att demonstrera för klimatet. Vi föreslår att de skulle gå i strejk, men de nappar tyvärr inte på det förslaget.

Efter en timme börjar polisen plocka ut alla instängda demonstranter och rada upp oss på led på den kalla marken. Vi fick sitta med händerna bakbundna med buntband, benen särade och nästa person framför oss. Vi kunde varken ligga ner eller sitta upp. Så fick vi sitta i fyra timmar. Ingen polis svarade på våra frågor om varför vi blivit frihetsberövade. Vi fick inte byta sittställning och vi fick inte gå på toaletten.

Jag själv skrek i en timme att jag var tvungen att gå på toaletten. Tillslut ställde jag mig upp, fast jag sett att polisen slagit andra demonstranter som ställt sig upp. Som tur var slog dom inte, med de tvingade ner mig på marken ett par gånger. Det var först när media kom och filmade och fotade när jag grät och skrek att det var tortyr som de lät mig gå på toaletten. Det var så förnedrande att överhuvudtaget tvingas be om en sådan självklar sak. Andra hade inte lika tur som jag utan kissade på sig efter att ha ropat på hjälp i timmar.

Det var mycket plågsamt att sitta så länge i samma position med bakbundna armar. Det var flera som blev sjuka, fick krampanfall eller svimmade. Nu, dagen efter, gör det fortfarande ont i axlar och armar.
Det kanske jobbigaste var förnedringen och att inte få veta någonting – varför vi var där, om vi var anklagade för något brott, hur länge vi skulle sitta där på den iskalla marken, och vad skulle hända när vi skulle bussas därifrån.

Vi höll stämmningen uppe med talkörer som ”let us go”, ”we are being tortured” och ”this is what democracy looks like”. Vi fick moraliskt stöd från andra demonstranter på andra sida om polisavspärrningarna, och även från några av de boende i husen brevid oss i form av talkörer och musik.

De som togs in från bussarna blev återigen satta på golvet, med händerna bundna bakom eller framför sig. Vissa hamnade i de stora burar som fått namnet Klimat-Guantanamo.
De som togs in från bussarna blev återigen satta på golvet, med händerna bundna bakom eller framför sig. Vissa hamnade i de stora burar som fått namnet Klimat-Guantanamo.

Efter fyra timmar började de bussa iväg oss, jag vet fortfarande inte var vi var. I bussarna fick vi sitta några timmar till, fortfarande med händerna bakbundna. Tillslut släpptes vi efter att ha uppgett våra personuppgifter, fortfarande utan att ha fått någon förklaring på varför de stoppat oss överhuvudtaget. Vad jag vet har ingen av de 400 demonstranterna jag blev kidnappad tillsammans med delgivits misstanke om något brott. Det enda vi gjort oss skyldiga till är att försöka rädda klimatet.

Det vi blev utsatta för kan absolut beskrivas som tortyr. Syftet med polisens agerade var att stoppa folk från att demonstrera. Det är inte bara en kränkning mot oss som blev behandlade på detta omänskliga sätt, det är en kränkning av rättigheten att uttrycka sin åsikt, att demonstrera och hela demokratin.
Makthavarna i regeringen och staten ställer sig på storföretagens sida och stödjer deras rätt att fortsätta förstöra planeten på bekostnad av grundläggande demokratiska rättigheter.

Karin Wallmark

Annonser

One thought on “”Det enda vi gjort oss skyldiga till är att försöka rädda klimatet.” – Karin Wallmark, RS, berättar om polisvåldet i Köpenhamn

  1. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag läser sådant här. Detta är fascism, varken mer eller mindre. Fascistiska stater regerar just genom att gripa människor slumpmässigt och utsätta dem för trakasserier eller tortyr, allt i akt och mening att ingjuta skräck i människorna. Ingen ska känna sig säker.

    Ingen demokratisk rättsstat beter sig på det här sättet.

    Vi kan ju dessutom jämföra din berättelse med de bilder vi har sett från Guantanamo, där fångarna tvingas sitta på samma sätt, bakbundna och framåtlutade.

    Vi har alltså kommit dit jag förutsett, till att vi numer har fullt utvecklad fascism i EU.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s