DEBATT! Agerar USA-imperialismen på revolutionens sida?

USA-ledda militära styrkor har de senaste dagarna avfyrat hundratals Tomahawkrobotar mot mål i Libyen. Carl Bildt och andra västpolitiker uttalar förhoppningar om att Gaddafi ska störtas och ersättas av ny regim. En debatt har uppstått hur socialister och revolutionärer ska ställa sig. Här ges bombvänstern svar på tal av Per-Åke Westerlund, ordförande för Rättvisepartiet Socialisterna.

Libyer som demonstrerar mot den hatade regeringen
Libyer som demonstrerar mot den hatade regeringen

 

Dagens Nyheter, som är det främsta svenska propagandaorganet för Västs militära  nsatser, skriver: ”Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men här handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning.” (huvudledare, 21 mars).

Denna beskrivning har häpnadsväckande nog accepterats av en del av vänstern. Författaren Andreas Malm säger att ”… de som alldeles nyss höll tyrannerna om ryggen (…) sänder sina trupper till revolutionens undsättning.” Malm vill att svenska JAS-plan ska ansluta till de franska, amerikanska, brittiska, spanska, norska och danska stridsflygplanen. ”Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens sida”, skriver han i en debattartikel på SvT.

”Vi är försiktigt positiva till ett svenskt deltagande i den här operationen, säger vänsterledaren Lars Ohly”, rapporterar TT. Att Socialdemokraterna är för ett svenskt deltagande är mindre överraskande.

För socialister utgör krig och revolutioner ett avgörande test. Att köpa Sarkozys, Berlusconis och Bildts analys och åtgärder är att säga att en oberoende socialistisk ståndpunkt är överflödig. Och detta i en avgörande strid mellan revolution och kontrarevolution.

Den som står för en seger för revolutionen i Libyen och för att Gaddafi störtas måste fråga sig varför Väst ingriper just nu. Har Vita Huset och de svenska Moderaterna nu ”ställt sig på revolutionens sida?” När har detta någonsin hänt tidigare?

Västmakterna har varit motståndare till revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern från första början. Frankrikes president Sarkozy erbjöd militärt stöd till Tunisiens diktator Ben Ali mot de revolutionära massorna. Mubarak i Egypten var en annan pålitlig allierad till USA. Bara i efterhand har hycklande politiker i Europa och USA sagt sig stödja rörelserna.

I dessa revolutioner var det omöjligt för Väst att ingripa, på grund av massornas enorma styrka. Hoppet för kontrarevolutionen står till att den gamla statsapparaten ska kunna bromsa verkliga förbättringar och att massorna ska tröttas ut. Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella organisation CWI har visat att revolutionen måste gå vidare för att säkra segern. Det handlar om att fortsätta bygga demokratiska kommittéer och arbetarorganisationer och länka samman dessa för att samla en revolutionär konstituerande församling. Den gamla statsapparaten måste monteras ner. Det handlar om att ha ett klart socialistiskt program, därför att så länge kapitalismen finns kvar kan massornas krav inte tillfredsställas och de reformer som genomförs förblir hotade. Att störta Mubarak, Ben Ali och Gaddafi är inte nog.

NO TO INTERNATIONAL INTERVENTION
NO TO INTERNATIONAL INTERVENTION

I Libyen tappade revolutionen kraft när den närmade sig Tripoli. En stor del av arbetarklassen i Libyen kom från andra länder och flydde hem. Den militärt välutrustade Gaddafi kunde återta en del mindre städer längs kusten och närma sig Benghazi.

De Västmakter som alldeles nyss var hans vänner och som därefter sagt sig vara neutrala i revolutionen, såg nu sin chans.

Imperialismen har flera syften för sitt ingripande: a) att framställa sig som libyernas och demokratins vänner, b) att återta förlorat inflytande i Libyen och arabvärlden, c) att fortsätta behålla sin kontroll över oljan och d) att kväsa revolutionen i Libyen och helst i hela Mellanöstern. I Bahrain, Jemen och Saudiarabien förlitar sig regimerna på att Väst ger tyst stöd åt deras försök att krossa proteströrelsen med brutalt våld.

Västledarna säger att Gaddafi lätt kunnat ta Benghazi och att Västs robotar är det enda som kan skydda civila. Men inget av dessa påståenden kan tas för givna. T ex menade TV4:s reporter Lottie Cronstrand att de städer Gaddafi intagit på väg österut var mindre oljehamnar medan Benghazi var en annan sak. Vad gäller skyddet har civila redan dödats av Västs robotar samtidigt som Gaddafi kan svara med än mer desperata motåtgärder. 

Flera röster har höjts för att Väst ska vara beredda att gå vidare med marktrupper. Men tills vidare hoppas Obama och Sarkozy att de kan vinna över den självutnämnda ledningen för upproret i Benghazi på sin sida. Konsekvensen av detta skulle bli förlorad legitimitet för upproret.

Bloggaren Anders Svensson, partikamrat med Andreas Malm i socialistiska partiet, ger också sitt stöd till FN/USA med argumentet att ”Västvärldens ingripande har tagits emot väl av den libyska befolkningen”.
Så kan det vara just nu, men det finns många liknande exempel genom historien. Brittiska trupper välkomnades på Nordirland 1969, när de påstods komma för att skydda katolikerna. 1988 välkomnades indiska trupper av tamiler på norra Sri Lanka. Det tog inte lång tid innan opinionen vändes, och strider inleddes mellan IRA och de brittiska trupperna likväl som mellan tamilsk gerilla och den indiska armén. De socialistiska grupper som först uttalat sig för trupperna tvingades då byta uppfattning.

En annan jämförelse är från Gulfkriget 1991, då USA först gav stöd till kurderna i norr och sedan shiitiska rebeller i söder att göra uppror för att sedan låta Saddam Hussein krossa dem. De kurdiska ledarna i norra Irak har en lång historia av krossade förhoppningar om stöd från USA.

Anders Svensson hänvisar till spanska revolutionen och att revolutionärer då (Leo Trotskij m fl) inte var motståndare till att vapen skickades till den republikanska sidan mot kriget mot Franco. Men han får leta förgäves för att hitta några krav – från någon verklig marxist i någon revolution – på att imperialistiska makter ska ingripa på revolutionens sida. Att den franska och engelska imperialismen skulle uppmanas ingripa för ”skydda den spanska arbetarklassen mot fascismen” var inget annat än ”illusioner, eller snarare kriminella bedrägerier” som trotskisten Bortenstein skrev. Han fortsätter att visa hur det är omöjligt att ”de av Frankrike och England beroende Folkfrontsdemokraterna verkligen kan befria Spanien från de utländska, engelska, franska, tyska, amerikanska och italienska kapitalisternas förtryck”.

I Libyen handlar imperialismens agerande inte om att beväpna rebellerna, utan om att gå vid sidan om rebellerna och göra dessa till supporters av USA och FN.

 

Lita inte på västmakternas "goda avsikter".
Lita inte på västmakternas "goda avsikter".

 

Socialister är inte vindflöjlar. Vi måste säga sanningen – även det mått av frihet som uppnått under den senaste månaden är hotat om massrörelsen underordnas Västmakterna. De framsteg som gjorts i Nordafrika och Mellanöstern kan bara försvaras med revolutionära, demokratiskt massförankrade medel.

Malms och Svenssons parti, sp, försöker rädda partiets ansikte med kravet att ”de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning”. Detta är naturligtvis långt mer orealistiskt än att ställa fullt ut nödvändiga socialistiska krav. Den regering som eventuellt installeras av Västmakterna i Libyen kommer inte att stå på revolutionens sida.

”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” är en klassisk formulering i det Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels. Att ställa hoppet till utomstående imperialistiska makter och ökända högerpolitiker är en kapitulation. Principen om ”min fiendes fiende är min vän” har lett vissa socialister att tro att valet står mellan Gaddafi och Sarkozy. När USA:s krig i Afghanistan inleddes 2001 fanns det på motsvarande sätt de som ansåg att man måste stödja antingen USA eller talibanerna. Men som Egypten och Tunisien nyss visat finns det en kraft som utmanar både diktatorer och Västledarna – den revolutionära masskraften hos arbetare, ungdomar och fattiga i både städerna och på landsbygden.

Alternativet till att ge stöd till Västmakternas militära aktioner är en oberoende arbetarpolitik. Fackföreningar och socialister i Väst måste stå emot sina regeringar inom utrikespolitiken lika väl som i kampen mot åtstramningspolitik mm inom landet. Facken kan börja med omedelbara aktioner mot libysk olja och annan handel. Arbetarklassens svar på Hitlers och Mussolinis militära stöd till Franco i det spanska inbördeskriget från 1936 var de internationella brigaderna, där 32 000 arbetare från 53 länder deltog. Socialister betonade också hur kampen i t ex Frankrike skulle kunna ge stöd till revolutionen i Spanien. Revolutionen i Libyen behöver stöd, i första hand från revolutionärer i Egypten och Tunisien, för att svara med den masskraft som är nödvändig för att besegra Gaddafi och imperialismen.


Per-Åke Westerlund

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s