Ortens bästa poet sänktes av politkerna, tjänstemännen och polisens trakasserier

Skärmavbild 2018-12-17 kl. 15.13.44 1 (kopia)

Norra Europas största publiksuccé, Ortens bästa poet tvingas lägga ned efter aktivt motstånd av politiker och tjänstemän samt efter upprepade polistrakasserier

Av Mattias Bernhadsson

”2018 blev sista året för Ortens Bästa Poet, något som tynger mig oerhört. Förenade förorter, jag är evigt tacksam! Ni gav mig utrymmet jag aldrig fått. Ni fick mig att vilja drömma större; för mig själv och för orten. Ni stärkte självförtroenden, röster och kamper. Ni tände gnistor”, skriver Sara Garib, vinnare av Ortens bästa poet i Göteborg.

”Ortens Bästa Poet ser ingen annan utväg än att lägga ner efter att ha byggt upp Norra Europas största poesiscen på grund av aktivt motstånd från polis, politiker och tjänstemän. Ni kommer aldrig förlåtas för detta”, skriver artisten och debattören Nabila Abdul Fattah.

Bakom Ortens bästa poet står den ideella föreningen Förenade förorter. Unga från hela Sverige har deltagit tävlingen som växt lavinartat sedan starten 2015 till att omfatta tolv deltävlingar i tio städer. Hundratals unga har tävlat, deltagit i poseiutbildningar och över 20 000 unga har besökt tävlingarna.

19-åriga Farhiya Feysal från Linköping tog hem segern i Ortens bästa poet 2018 som hölls i ett fullsatt Ungdomens hus i Rinkeby igår. Mot slutet av finalkvälletn tog arrangörerna till orda och redogjorde varför de inte längre kan fortsätta med poesitävlingen:

• Att vara underfinansierade och sakna tillräckligt stöd från Stockholms stad

• Att vara aktivt motabetetade av politikerna och tjänstemännen i Rinkeby-Kista

• Att arrangemangen såväl som medarbetare, gäster och publik utsätts för systematiska polistrakasserier

– Vi har fått pris av Stockholms stad för att vi ökat kulturen i staden. Trots det likställs våra ansökningar med mindre kulturella projekt, som endast täcker en mindre målgrupp på en mindre plats, sa Simon Matiwos från Förenade förorter och fortsatte:

– Jag har mailat alla politiker och höga tjänstemän i stadsdelen i flera års tid för att få en dialog och ett samarbete, men jag har aldrig fått några svar (!).

Tack vare swishkampanjer och mycket ideelt arbete från eldsjälar har de ändå lyckats hålla sig flytande.

Trots att Förenade förorter lyckats engagera hundrats unga till poesi och attraherat tiotusentals till sina evenemang har de av ansvariga tjänstemän mötts med ”i bästa fall en kall hand” som Simon uttryckte det.

Micken gick vidare till Saman Sokhanran från Förenade förorter som satte belysning på polisens ageranden:

– Vi hade tänkte vara tysta om det här men det går inte längre.

– Vi har gjort ungefär 30-40 stora evenemang med 20 000 personer under åren. Det har aldrig i våra lokaler skett en incident som krävt uttryckning av polisen, berättar Saman strax innan han går igenom de stora problemen med polistrakasserier:

– På vår premiär i år i Tensta rusar tre poliser in i lokalen, knuffar undan arrangörer och de går in för att plocka en i publiken som de misstänker har gjort någonting. De hittade ingen. Kan ni föreställa er att detta sker någon annan stans utan att man diskuterar med högsta ansvarig?, frågar Saman.

Exemplen fortsätter:

– Igår öppnade vi lokalerna kl 15.30. Fem minuter senare hade en polis stoppat en av våra trygghetsvolontärer i tron om att han var en annan person. När vi förklarar för polisen att detta är en ung volontär från Rinkeby och inte den de letar efter vägrar hon (polisen) att lyssna, tar ut volontären från lokalen, kräver att han identifierar sig och sen ifrågasätter hon attityden hos honom.

– Kl 21.30, när evenemanget är slut, blev en jurymedlem från Umeå och en medarrangör misshandlad av polis och ordningsvakter. Polisen sanktionerade [ordningsvakternas] våld mot jurymedlemmen och drog själva ned medarrangören på marken för att att han ifrågasatte vakternas ingripande. Han [medarrangören] blev avvisad från platsen och börjar röra sig därifrån men blev dragen tillbaka av polisen, berättade Saman.

Att stå med full bemanning vid spärrarna i Rinkeby och rikta in sig på publiken från Ortens bästa poet är inget annat än rasprofilering, inget annat än tydlig strukturell rasism. Det råder heller ingen tvekan om att polisen trakasserar poesiarrangemangen runt om i landet.

– Efter arrangemanget i Linköping, fick polisen där för sig att agera rikspolis och har följt vår instagram. De ringer till varje lokal och säger att vi är ett säkerhetsproblem. De har inte försökt nå oss eller andra arrangörer utan behandlar oss som en kriminell gruppering som är på rekryteringsturné.

– Hur än stort arrangemanget är, så är det en poesitävling. Kan ni tänka er hur det skulle sett ut om vi arrangerade Ortens bästa rappare istället?, frågade Saman.

– Redan i dagis lär man sig att om man gör fel ber man om ursäkt eller möter en konsekvens. Det finns en grupp i samhället som inte kan göra fel, de kan inte be om ursäkt och de får heller ingen konsekvens när de gör fel. Vi kan inte fortsätta att arbeta under dessa förutsättningar, avslutade Saman.

Så här skriver föreläsaren och poeten Wendy Francis om ingripandet vid tunnelbanan igår kväll:
”Jag och min mamma lämnar tävlingen Ortens Bästa Poet 2018 – Svenskt Förortsmästerskap i Poesi i Rinkeby, fyllda av värme och kärlek! Vi har precis bevittnat magi på scenen och unga poeter som tagit rummet med storm. I samma sällskap har vi tre svarta män, jag väljer att inte namnge personerna eftersom deras berättelse ska bäras av männen själva, så här är min. Vi kommer till biljetthallen i Rinkeby t-bana, och redan när vi tar första klivet in så möts vi av ordningsvakter och poliser som stor uppradade mot en vägg. Vi bryr oss inte så mycket, för helt ärligt är vi vana vid det latenta våldet och i den stunden försöker vi bara rida på känslan som vi har med oss från tävlingen.

De tre unga, svarta männen går igenom spärrarna, medan jag och min mamma är en bit bakom. En av ordningsvakterna skriker på männen att de inte har biljett. De svarar att de visst har SL-kort. Ordningsvakterna avbryter och vill inte lyssna, de fortsätter att anklaga en av männen för plankning. Han svarar återigen att han har biljett och att han kan visa. Men då skriker ordningsvakterna att han uppför sig illa – trots att han helt lugnt förklarar att han inte plankat.

Efter det går allt från 0 till 100. Ni ser en bit av det i videon men det är inte i närheten av den terror som var i det där rummet!

Poliserna och ordningsvakterna tar till övervåld, skriker och svär åt männen. Jag och min mamma gör allt i vår makt för att visa motstånd, vi höjer rösten och försöker förklara att ingen av männen har gjort något fel. Jag ber vakterna att snälla lyssna flera gånger om och om igen men inget går in. Vakterna går hotfullt mig och min mamma, vi säger åt dem att inte röra oss och att de ska backa. Vi betonar att vi har all rätt i världen att säga ifrån.

Plötsligt försvinner min mamma (!), en av poliserna nyper tag i hennes arm så att hon nästan ramlar. Hon försvinner ut i mörkret, jag hör bara ett vrål och jag får panik. Jag uppmanar alla i biljetthallen att filma – vilket folk gör. Solidaritet! Kärlek till Rana Garib!

(Med det sagt vill jag verkligen understryka hur poliserna gjorde allt för att få bort vittnen från platsen. De började avvisa personer höger och vänster, även personer som inte öht hade nåt med situationen att göra. Men vi stod enade och för det är jag evigt tacksam för alla som stod kvar!)

I samma sekund som jag försöker ta mig ut för att hjälpa min mamma, blir jag avvisad från biljetthallen. En polis vrider om min armbåge och knuffar bort mig ut genom dörrarna. Han anklagar mig för att försöka ”störa” hans kollegas ”arbete”. Under tiden frågar min mamma, om polisen som håller i henne ska slå henne, varpå han svarar ”det spelar ingen roll om du är kvinna”. Jag försöker hålla min mamma lugn men ser att hon är skärrad. Samtidigt som allt detta händer så faller en annan svart man ner i marken, med flera poliser ovanpå hans kropp.

Allt händer på en och samma gång och jag har svårt att skriva allt för alla känslor kommer tillbaka 10 ggr om.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att allt gör ont. Jag känner mig helt hjälplös och sliten efter igår. Visst, vi alla tog oss hem och ingen blev gripen, men våra kroppar blev utsatta för våld och var och en av oss där inne var en måltavla. Och min mamma, min fina och modiga mamma. Jag går sönder att vi aldrig bara får leva. Vår hud kriminaliseras så snart vi är i vita rum. Så snart vi skrattar ”för högt”, så snart vi skapar våra egna events eller bara tar tunnelbanan, så finns risken att vi inte kommer hem igen. Parallellt med detta ser jag hur det internaliserade hatet äter upp våra orter och våra beteenden. Paralyserar vår förmåga att göra motstånd, istället kritiserar vi varandras reaktioner på våldet och menar på att vår ilska stör. Men jag tänker aldrig någonsin göra min smärta bekväm för någon annan. Inte igår, inte idag och inte imorgon.

Jag ska skrika tills mina lungor blöder!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s