Kvinnokampen i en era av strejker och masskamp

Fler och fler kvinnor globalt organiserar sig i massprotester och aktioner för att slå tillbaka mot klassamhällets kvinnoförtryckande strukturer (foto: Tomaz Silva/Agência Brasil)

Av Elin Gauffin

Den internationella kvinnodagen har radikaliserats på senare år och spelar nu en väldigt viktig roll i samlandet av kamp mot kapitalism och kvinnoförtryck världen över. I fler och fler länder anordnas massiva strejker som helt stannar systemet med budskapet om att det krävs grundläggande förändringar.Ända sedan de socialistiska kvinnorna i den andra arbetarinternationalen på en konferens 1910 bestämde att det behövs ett samlande datum varje år för arbetarkvinnokampen har det protesterats på vårkanten. Nu är vi återigen inne i en period av omfattande kvinnokamp – framför allt på internationell nivå.

Perioden av globala kvinnorörelser startade 2012, inspirerade av arabiska våren. Först var det mindre proteströrelser från främst ungdomar, som Slut Walks och debatten kring Julian Assange våldtäktsanklagelser. Sedan exploderade det i slutet av 2012 med gruppvåldtäkten i Delhi i Indien som svarades med massdemonstrationer och kvinnouppror över hela Indien i flera månader. Detta har sedan fortsatt med jämna mellanrum. 2019 startade med en tre miljoner lång kvinnokedja över delstaten Kerala som krävde rörelsefrihet för kvinnor inklusive rätten att besöka hinduiska tempel.

Ni Una Menos-rörelsen (inte en kvinna till, mot det dödliga våldet) startade i Argentina 2015 och har nu spridit sig över hela kontinenten. De polska kvinnorna gick på hösten 2016 ut i svarta måndagsprotester och kvinnostrejker mot försöken att totalförbjuda abort­rätt. De polska och argentinska rörelserna fann varandra och började gemensamt förbereda 8 mars 2017 som en dag av kvinnostrejker över hela världen. De fick stor hjälp av feminismen i USA då Trumps tillträde i Vita Huset svarades av den största demonstrationsdagen någonsin i USA:s historia under parollen Womens Marches den 21 januari.

Den 8 mars 2017 var det strejkaktioner av olika slag i 58 länder. Argentina och Uruguay stod helt stilla. Även i länder som Turkiet, Italien, Frankrike och Spanien var det mycket stora strejker, liksom året därpå. Senare samma år kom #Metoo som knöt samman hela världen i ett viralt uppror. Det är ingen tillfällighet att det spred sig så snabbt. Hade det inte varit för åren av masskamp hade inte Metoo fått ett sådant gehör. 

Att Metoo hade en sådan kraft att avsätta politiker, kulturprofiler, chefer och andra makthavare berodde på att rörelsen baserade sig på ett kollektivt tänkande: sexuella trakasserier och sexuellt våld är massivt utbrett i hela samhället och en del av könsmaktsordningen samt att när vi ifrågasätter och sätter ord på detta kollektivt får vi en enorm styrka.

Även årets 8 mars kommer att bli stort, även om det kanske inte blir lika stort. Den feministiska strejken i Spanien kommer att bli massiv, liksom förut i Latinamerika och Italien. I år blir det strejker även på Irland, i Tyskland, i Belgien och till och med Grekland som förut knappt har uppmärksammat den internationella kvinnodagen. 

Klassorienteringen inom kvinnokampen har förstärkts även bortom 8 mars. I flera länder har det varit kvinnostrejker mot könsvåldet även andra dagar så som i Sydafrika i augusti och Israel i december. Både Google och McDonalds har skakats av strejker mot sexuella trakasserier. I Glasgow har kommunanställda kvinnor drivit en lång kamp mot lönediskriminering.

Arbetarkvinnor tar kamp för löner och arbetsvillkor över hela världen. I USA är det lärarstrejkerna som har dominerat. 485 000 arbetare strejkade förra året, störst antal sedan 1986. 90 procent av strejkerna ägde rum inom utbildning, sjukvård och personliga assistenter. I Tyskland har sjukhusstrejker och snabbköpsstrejker som kräver mer bemanning vunnit framsteg de senaste åren. Textilarbetarna i Bangladesh går ständigt ut i kamp. Massiv var även den kvinnodominerade matbespisningsstrejken i Bihar i Indien. I många delar av Afrika spelar kvinnor en ledande roll i rörelserna så som i utbildningssektorn i Kenya. 

I länder med könsapartheid som Iran och Saudiarabien laddas det upp under ytan och kokar över i mindre protester som ”revolutionsgatans rörelse” mot slöjtvånget i Iran eller att kvinnor vunnit rätten att köra bil i Saudiarabien. Sida vid sida med sociala explosioner där kvinnor står i bräschen som de kurdiska kvinnomiliserna mot IS, de stora rörelserna med kvinnor i Sudan och den pågående kampen i Egypten och Tunisien som lett till legal jämlikhet vid skilsmässa. 

Segern på Irland i somras, där först den åttonde paragrafen i grundlagen som förbjöd abort avskaffades efter en folkomröstning och där sedan aborträtt upp till tolfte veckan vanns, har givit en enorm skjuts till kampen inte bara på Irland. En framgång är viktig i den här perioden av attacker. Aborträtt ger inte bara politisk inspiration; den kommer under många år att ge fysisk styrka för kvinnor som kommer att stärka all kamp. Redan spelar aborträttskämpar på Irland en viktig roll i pågående kamper bland sjuksköterskor, barnmorskor, inom skolan och i hyreskampen.

Självklart är dessa kamper bleka jämfört med de sociala omvälvningar och revolutioner som kommer att komma i framtiden. Men varje seger idag innebär större chanser till större segrar framöver och borde hyllas, inte förminskas. ”Varje nytt steg för arbetarklassen representerar ett steg för mänskligheten mot frihetens rike och social jämlikhet, varje steg som kvinnan tar leder henne närmare det slutgiltiga målet, fullständig frigörelse”, skrev den ryska revolutionären och socialistiska feministen Aleksandra Kollontaj i början av 1900-talet. 

Att kvinnokampen har gått in i en era av strejker och masskamp har också inneburit att den tidigare så utbredda och individualistiska identitetspolitiken inom rörelsen har pressats tillbaka. Men identitetspolitiken utgör fortfarande hinder i olika grad i olika  länder; årets Womens Marches mot Trump i januari blev i vissa amerikanska städer mindre och splittrade när olika grupper sådde förakt mot varandra så som grupper av svarta kvinnor och judiska kvinnor. 

Även om kvinnor, män och trans­personer som deltar i dessa rörelser inte utgör en homogen massa går det generellt att säga att kvinnor i många länder står till vänster om män vad gäller röstning, motstånd mot rasism, krig, klimatengagemang med mera.

Vad är rötterna till perioden av kvinnorörelser?

Kvinnokampen har vunnit avgörande segrar via massprotester och organisering.

A) Proletarisering och ökad utbildning

Varje våg av kvinnokamp har föregåtts av kvinnors ökande inträde på arbetsmarknaden. Så var det 1880-1910 och 1960-1980. När du får ett lönearbete med egen inkomst blir du mer oberoende familjen och mer öppen för revolt, du blir en del av kollektivet – arbetsstyrkan på arbetsplatsen – som är ett verktyg för förändring. Du upptäcker att dina problem inte är ”dina” utan finns överallt.

Kvinnor i arbetskraften i världsskala har minskat något de senaste tre decennierna från 51,4 procent 1990 till 48,7 procent 2018. Det är stora skillnader. Indien och Irland, som båda har skakats av mycket kvinnokamp, startade båda kring 35 procent kvinnor i arbetskraften 1990 – 2018 hade Irland klättrat upp till 53 procent medan Indien halkat ner till 27 procent. De försämrade villkoren för kvinnor i Kina, ökade lönegap och slaktad barnomsorg har inneburit att kvinnor i arbetskraften fallit från 73 till 61 procent.

Det går inte att dra en klar parallell till tidigare vågor av kvinnokamp, men den underliggande faktorn av proletarisering finns där. För OECD-länderna ökade kvinnors arbetskraft från 43 procent 1980 till 52 procent idag. En annan faktor som göder kvinnoradikaliseringen är utbildningen. Fler flickor och kvinnor i världen, främst i fattiga länder, går både i skola och i högre utbildning. Detta har påverkat i Indien. 

Ytterligare en faktor är den fackliga anslutningsgraden. I Europa är den fackliga anslutningsgraden högre i den offentliga sektorn än i den privata. I USA är den fackliga anslutningsgraden i offentliga sektorn 33,9 procent jämfört med 6,4 procent i den privata. Detta betyder inte alltid att det är fler kvinnor än män i facket. I Spanien och Nederländerna var det högre andel av männen som var med i facket än av kvinnorna (åtta år gamla siffror) medan fler kvinnor var med i facket i Ungern, Sverige, Irland och Storbritannien.

B) Motstånd mot attacker från den nya högern

Det är tydligt hur attacker från konservativa och extremhögern har triggat fram motstånd, till exempel i Polen, mot Trump och mot Bolsonaro. Dagen efter Bolsonaros valseger i Brasilien genomfördes den största feministiska demonstrationen på 20 år. I Norge har den nya regeringens inskränkningar i abort­rätten provocerat fram demonstrationer på 33 orter. 

C) Ekonomiska krisen

Att kapitalismen kraschade in i en ekonomisk kris 2007-2008 hade så klart stora effekter framöver. Det blev ett uppvaknande för många vad kapitalismen är för hänsynslöst system som har eldat på radikaliseringen i Europa och USA. I många länder var slakten på välfärd, som gjordes för att betala bankernas kris, så djup att jämställdheten mellan män och kvinnor backade.

Större könsgap kan leda till mer könsrelaterat våld. En annan faktor bakom #Metoo är den sönderhackade arbetsmarknaden till följd av nedskärningar och nyliberalism. Det är väldokumenterat att sexuella trakasserier är större bland deltidsarbetare, visstidsanställda och unga. Självklart har även nedskärningar i sjukvården och skolan bidragit till de stora proteströrelserna bland berörda arbetsgrupper som nämnts. 

Att rörelserna har tagit formen av strejker är ett väldigt stort steg framåt. Det innebär att man ifrågasätter det kapitalistiska systemet och är beredda att stanna ekonomin för att få kraft. Det var i detta sammanhang ingen slump att #Metoo var arbetsplatsbaserat i många länder, som i Sverige. Metoo i Sverige kan tas som exempel på en rörelse som får självutnämnda ledare, går in i staten och försvinner. Samordnarna för de 65 Metoo-upproren träffade den förra regeringen och kom överens om ett antal utbildningssatsningar och några lagändringar. De byggde inte kampen på arbetsplatserna och tog inte efter den internationella rörelsens strejkmetoder. 

Sverige har genom åren genomfört många lagförbättringar och utbildningssatsningar. Det är långt ifrån tillräckligt. Det krävs en ekonomisk omfördelning. Lönediskrimineringen gentemot kvinnor måste bort och alla måste ha en lön som det går att leva på. Det krävs stora satsningar på fler anställda, ökad personaltäthet för att få ner de ohälsosamma stresstalen och möjlighet att genomföra kraftfulla åtgärder mot sexuella trakasserier.

Kvinnoradikaliseringen i världen kommer inte att gå konstant uppåt. Rörelser behöver politiskt ledarskap för att utvecklas. Under många år har de politiska kriserna blossat upp och högerpopulismen vuxit som ett resultat av att arbetarklassen saknar en politisk röst idag, en röst som talar om den socialistiska kampen. 

Sverige går mot hårdare tider. Det är väldigt signifikant att den regering som attackerar arbetsrätten, hyresrätten, ger fritt spelrum för vinsterna i välfärden, fortsätter chocklagen mot flyktingar, tredubblar RUT och andra gåvor till de redan rika och så vidare kallar sig för feministisk. Det är ett tydligt utfall av den liberala feminism som Nancy Fraser med flera argumenterar emot (se artikeln intill) som enbart står för jämställdhet för välbärgade kvinnor medan arbetarkvinnor trycks ner.

Dessa kontrareformer kommer leda till en ökad klassdifferentiering bland kvinnor och kan också leda till att könsgapet börjar öka igen. Det är kommer att behövas mycket mer av socialistisk militant feminism framöver.

Det kommer att behövas en arbetarklass på fötter, en arbetarklass i rörelse med ett program som tar fasta på antirasismen, antisexismen och hbtq+-kampen eftersom rasismen, sexismen, cis-normen med mera splittrar och försvagar arbetarklassen. 

Arbetarklassen behöver vara samlad och enad för att den är den kraft som kan förändra samhället i grunden. En förändring som är helt nödvändig. Arbetarklassen kan genom obegränsade generalstrejker stanna allt, stoppa kapitalismens vinstmaskiner, och bygga upp ett nytt samhälle som styrs underifrån. Läs mer om socialistisk feminism i recensionen av Feminism för de 99 procenten här nedan.

Feminism för de 99 procenten gör arbetarklassens roll oklar

Feminism för de 99 procenten är ett manifest av Nancy Fraser, Cinzia Arruzza och Tithi Bhattacharya. Samma slogan var också namnet på den konferens som samlade några av representanterna för olika kvinnorörelser i världen som tillsammans med Nancy Fraser skulle sparka igång kampanjen inför årets 8 mars.

Tes ett slår fast, precis som vi, vikten av att den nya feministiska vågen har uppfunnit strejkvapnet.  Manifestet är rakt igenom antikapitalistiskt. Det går igenom hur kvinnor diskrimineras och sugs ut av den kapitalistiska arbetsmarknaden, men också genom den imperialistiska världsordningen hur fattiga migrantarbetare får serva i de rika kvinnornas hem. Manifestet slår hårt mot liberala feminister, feminismen i bolagsstyrelser,  som bara vill ha lika rättigheter i ett orättvist system. ”Principen om lika lön för lika arbete är värdelös för fattiga kvinnor och arbetarklasskvinnor om den inte kombineras med arbetstillfällen som erbjuder en lön som går att leva på.”

Lika hårt går manifestet mot nykonservatismen som spelar på människors rädslor i ett söndertrasat välfärdssystem. 

Parollen ”en feminism för de 99 procenten” syftar till att de vill stå för politiska förändringar som räddar allt det som kapitalismen håller på att sluka i sin framfart. ”Som feminister förstår vi att kapitalismen inte bara är ett ekonomiskt system utan något större: en institutionaliserad samhällsordning som också omfattar ickeekonomiska relationer och praktiker som håller den officiella ekonomin vid liv. (…) familjer, gemenskaper, naturen, territorialstater, politiska och frivilliga organisationer. Inte minst finns det fortfarande enorma mängder oavlönat arbete”

Fraser och Co vill göra gällande att de går längre än marxismen som bara kan se till produktionen och inte reproduktionen. Nu stämmer inte detta då marxister sedan Engels dagar sett hur reproduktionen av människor är en del i det vinstmaximerande kapitalistiska systemet.

Det är bra att det växer fram en uttalad antikapitalistisk och strejk­inriktad del ur kvinnorörelsen. Parollen ”feminism för de 99 procenten” är dock inte den bästa då arbetarklassens roll blir oklar. Vitsen med att betona arbetarklassen (som ofta domineras av kvinnor och migrantarbetare) är just att den som ovan nämnts kan stanna systemet med strejker. 

Även den oavlönade sektorn, som hushållsarbetet, kommer att påverkas och förändras. Men man måste åt och ta över bankerna och storföretagens ekonomiska makt. Detta ekonomiska maktövertagande nämns inte i manifestet. I ett socialistiskt samhälle kan de stora ekonomiska enheterna ägs gemensamt för att gemensamt underifrån styra över resurser till riktiga jämställdhetssatsningar som skulle sätta det reproduktiva arbetet på samma nivå som det produktiva. Därför kämpar vi för socialistisk feminism.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s