”Inga fler krig – Stoppa krigsindustrin!”

Den 15 januari arrangerade Unga Socialister (Rättvisepartiet Socialisternas ungdomsgrupp) en antikrigsmanifestation i Slussen i Stockholm.

Det var en antikrigsmanifestation mot USA:s president Donald Trumps krigshandlingar, mot den iranska förtryckarregimen, en uppmaning att stoppa den svenska vapenexporten, och ett sätt att ge stöd till folkupproren i Iran och Irak och solidaritet med flyktingar.
På en nytillverkad banderoll löd budskapet: ”INGA FLER KRIG, STOPPA KRIGSINDUSTRIN”, och på vardera sida om banderollen stod kamrater med skyltar som sade ”STOPPA SVENSKA VAPENEXPORTEN” och ”DEN SOM FLYR HAR INGET VAL” med flera. Efter en kort introduktion från Vilgot Karlsson hölls en rad tal av aktivister, socialister och skolungdomar.

Annons

Knäfallet för Kinas diktatur orsakar ny politisk skandal i fallet Gui Minhai

En av de många protestaktioner världen runt när de fem bokförläggarna fängslades av Kinas diktatur 2015.

Privatisera inte Farsta torg!

Foto: Per-Åke Westerlund

Av Per-Åke Westerlund

Det nya högerstyret i Stockholm vilar inte på lagrarna. Privatiseringarna ska trappas upp. Bostäder, bibliotek, stadsteatern – och nu även torg – är i skottlinjen.

Det är Moderaternas ordförande i Farsta, Lisbeth Crabo-Ljungman, som vill att det privata bolag som äger centrum också ska ta över torget.
Helst vill hon att kommunen ska ”överlämna” torget till fastighetsbolaget, Atrium-Ljungberg. Alternativt att kommunen ska betala bolaget för att förvalta det, förutom att torghandlarna ska betala hyror till bolaget.
Som i de flesta privatiseringar är Moderaternas omsorg i första hand att garantera de privata ägarnas vinster.

DN stigmatiserar förorten

Förorten har slitits sönder av högerpolitik och attacker på levnadsstandard, men istället spär DN på gamla myter.

”Normalisera förorten” lyder rubriken på förra fredagens huvudledare i Dagens Nyheter (DN), som i själva verket bara bidrar till grov stigmatisering och som enda krav utmynnar i ett rop på en kraftsamling för fortsatta, ökade och långsiktiga polisinsatser. Blir krav på undantagstillstånd nästa steg, kan man undra?

Efter att ha refererat till 30 fall av stenkastning mot polis i Rinkeby bara i år, utsatta områdens ökade otrygghet i spåren på flera fall av skjutningar och ett bortjagat tv-team från norska NRK i Husby som har tagit dit en flyktingkritisk ekonom är krav på fler och tuffare poliser det enda landets ledande så kallat liberala tidning har att säga. Där både börjar och slutar åtgärdslistan från en tidning som sällan sätter sin fot i våra förorter eller nedlåter sig till att berätta om den envisa kamp mot den snabbt växande segregationen och dess konsekvenser som där förs bland de boende själva.

DN:s ledare kopplar också ihop allt detta med en homosexuell mans berättelse från förra året om en hårdnande attityd mot honom och hans pojkvän i Husby och med vad DN presenterar som ett stort antal kvinnors beskrivning av ”vad som kallats ett förorts-kalifat med ökande kontroller och begränsning av kvinnors frihet”.
Så här lyder DN:s egen miserabla karikatyr av verkligheten:  ”Med andra ord: Religiösa fundamentalister och kriminella skapar världar dit meningen är att resten av samhället inte ska nå. Poliser och journalister jagas bort, egna lagar råda. Varför har vi låtit detta hända? Varför har vi varit så toleranta mot dem som velat skapa laglösa parallellsamhällen i svenska bostadsområden?”
Och vad är DN:s svar? Jo, att ”en stor del av förklaringen” är en ”missriktad maktanalys” hos stora delar av vänstern, som inte kan se ”strukturellt underordnade” människor som förtryckare: ”Av rädsla för att stigmatisera invandrare, främst muslimer, har man sett mellan fingrarna med förhållanden som aldrig skulle ha accepterats i en annan kontext”.

Chockterapin mot den så kallade flyktingkrisen, det vill säga inte den som har drabbat dem som flyr, utan i mottagandet, har uppenbarligen nått ett sådant lågvattenmärke att till och med DN nu sällar sig till samma sorts osakliga drev mot förorterna som mycket starkt påminner om rasisternas.
Som aktiva i flera av de utpekade förorterna vågar Offensiv påstå att de föreställningar om ”förorts­kalifat” av religiösa fundamentalister som även DN anammat är så grovt överdrivna att tidningen tappar sin trovärdighet.
Visst kan det här och där finnas fickor av fundamentalistisk radikalisering, men detta är i till exempel det utpekade Husby en mycket liten minoritet.
Bland de lokalt aktiva i kampen mot droger och kriminalitet och för en bättre och gemensam framtid med jobb, välfärd och ökad trygghet är troende muslimer väl representerade, även kvinnor. Detsamma gäller bland nattvandrande föräldrar. När Husby skakades av kravaller för tre år sedan var det inte polisen, utan de boende som lyckades sätta stopp för dem och bland dem många av den lokala moskéns besökare.

Att kvinnors frigörelse i genomsnitt har nått längre i Sverige än vad den i genomsnitt har gjort i flera av de länder i Västasien och Nordafrika som många av de nyanlända har tvingats fly ifrån är dessvärre givet, vilket givetvis gör detta till en ännu viktigare fråga för förortens socialister och feminister. Förekomsten av så kallat hedersrelaterad kontroll och våld riktat mot främst flickor och kvinnor är ett verkligt faktum som kräver särskild uppmärksamhet, samtidigt som varje riktigt initiativ till jämställd och enad kamp för jobb, välfärd, bra boende, mötesplatser och ett bättre liv också är framsteg för kvinnors frigörelse.
Men att drogrelaterad kriminalitet, oacceptabel stenkastning mot polis och i vissa fall till och med mot brandkår liksom en i viss grad ökad religiös radikalisering och kontroll av kvinnor är en konsekvens av arbetslöshet och fattigdom är inget DN vill erkänna. Och än mindre att detta i hög grad är en konsekvens av att Sverige och storstäder som Stockholm idag slits isär av de ökande klassklyftor och den tilltagande segregering som sker i spåren av två och ett halvt decennium av den nyliberala högerpolitikens nedskärningar och omfördelning från fattiga till rika. Det är också en politik som i allt väsentligt har applåderats och drivits på av DN självt.
DN nämner helt kort och bara i förbigående att ”beslutsfattare av alla politiska kulörer skyllt på sociala faktorer”, men ”gjort för lite för att bryta dem”.
Företagare i utsatta områden har enligt DN ”hunsats och jagats bort av brottslingar, skolorna har utarmats”. Men om detta har DN inget annat alls att säga annat än att ”det är tveksamt att betrakta kriminella småpåvar som kastar sten, jagar bort människor och hetsar mot kvinnor, homosexuella och judar som ’offer’”.

Det är fler av Rinkebys småföretagare som har jagats bort från Rinkeby av en brottslig politik än av den sorts brottslingar DN beskriver. Och brotten består av den nedmontering av offentlig service och utflyttning av kommunala jobb som berövat dem en viktig del av kund­underlaget och utförsäljningen av centrum till rövarna bakom Boultbee som chockhöjde hyrorna till nivåer som de inte längre klarade av.
Viktigare än någonsin är att förorternas folk själva kan sätta tonen i en ny och jämställd kamp för riktiga jobb, likvärdig skola, bostad, klimat­omställning och social utveckling mot den sorts skillnadernas politik som leder till våld och kriminalitet.

Arne Johansson

Samling i Rågsved för trygghet och satsningar

Efter skottlossning utanför bostadshus i Rågsved samlade nätverket Rågsvedspäron på torsdag till manifestation på torget och möte i Folkets Hus. Omkring 80 personer trotsade kylan för att diskutera trygghet i Rågsved. 

På torget berättade Lina Westerlund från föräldranätverket Rågsvedspäron om bakgrunden. Hon citerade hur en mamma beskrivit skottlossningen på Sköllerstagatan den 1 januari: ”Kulorna gick in i ett fönster inte mer än 100 meter bort och hylsor hittades utanför. Jag tog min fem månaders dotter och satt på golvet under fönstret för jag visste inte om de skulle komma körandes och dra av en skottsalva till…”.

Manifestationen samlades kring parollerna:
– Aldrig mer skottlossning bland våra hus
– För satsningar på skola, kultur och föreningsliv
– Samverkan för ett tryggt Rågsved för alla

På torget talade Anna König Jerlmyr, gruppledare för Moderaterna i Stockholms stad, som ville förstärka polisen. Ulf Walther, ordförande i stadsdelnämnden för Enskede-Årsta-Vantör, talade också om nämnden verksamhet i Rågsved. Per-Åke Westerlund, Rättvisepartiet Socialisterna, tog sin appell upp vad som leder till otrygghet – nedrustningen av offentlig service, inte minst skolan, hyrorna och bostadsbristen, rasism och diskriminering, men också kriminalitet och droger. Grunden är den orättvisa högerpolitiken. Med exempel från Husby uppmande till fortsatta möten för att sätta press på bostadsbolag, politiker och myndigheter.

På mötet redogjorde Leif Rönngren för Folkets hus omfattande verksamhet: läxläsning, nattvandring, hjälp att förstå och överklaga myndigheters beslut, stöd till boxningsklubben mm. Även polisen deltog och svarade på frågor. Skottlossningen är fortfarande ett ouppklarat brott. Andra föreningar och kommunal verksamhet i området presenterades.

Abdullahi Mohyaddin, vice ordförande för Somaliska Föreningen var en av deltagarna:

– Jag hörde själv skotten på nyårsdagen. Det är mycket viktigt att vi samlas så här för att försvara tryggheten i Rågsved. Vi behöver formulera krav och dämpa oron.

Lina Westerlund från arrangörerna kommenterade efteråt:
– Själva skottlossningen är förstås en polisiär fråga, men vi tänkte att någonting måste vi väl ändå kunna göra! Så tänkte vi att det görs säkert redan en massa bra saker och att det vill vi lyfta fram och samlas kring.

– Med manifestationen på torget ville vi markera mot den skottlossning som ägde rum bland våra bostadshus att det är fan inte okej! Men vi ville också sända ut ett positivt budskap till oss själva och alla boende i området genom att samla alla goda krafter som på olika sätt jobbar för trygghet och gemenskap.

– Det öppna mötet gav en möjlighet till oss boende att ställa frågor till såväl polis som politiker, men var viktigt också för kontakten mellan oss boende och verksamma i området. Genom ökad samverkan och stärkt gemenskap har vi en god grund att stå på för att tillsammans möta orättvisor och skapa trygghet nu och framöver!

Kampen på Valla torg

Den 30 november genomföres en demonstration med ett hundratal deltagare utanför Stadshuset för hyresgästerna på Valla torg som drabbas av Stockholmhems 40 procentiga hyreshöjningar, ”renovräkning”. Längre ner hittar du en artikel ur Offensiv om den ockupation som också pågår på Valla torg samt fler intervjuer med hyresgäster.

 

Ockupation mot lyxrenoveringar

 

– De tycker att de kan köra över folk här, menar Ana Fors och Ada Yamada, två av dem som ockuperar Walla scen mot lyxrenoveringar.

Den 30 november demonstrerar hyresgäster från Valla torg mot lyxrenoveringar. Samlingen är klockan 16.30, och Offensiv har nåtts av beskedet att Hyresgästföreningen har vidgat demonstrationen till att gälla alla hyresgäster som är emot hyreshöjningar. Vi besökte den pågående ockupationen av Walla scen vid Valla torg i södra Stockholm. 

Det är en handfull till uppåt 30 personer som sover över på Walla scen varje natt för att upprätthålla ockupationen, som är en protest mot det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshems planer på lyxrenoveringar följt av chockhöjda hyror, men också mot att verksamheter tvingas ut ur sina lokaler. Just den här dagen ordnar ockupationen en minifestival.

Stockholm slits isär

 

Andel sysselsatta i Kungsholmen, hela Stockholm respektive Rinkeby/Kista (29-64 år) åren 1990-2013. Män i prickad linje, kvinnor i hel linje.

Stockholm befinner sig i spänningsfältet mellan att vara en motor för utveckling och risken att bli ett slagfält för sociala konflikter. Detta är enligt Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm slutsatsen av den alarmerande statistik som sammanställts i rapportenSkillnadernas Stockholm och som tydligt visar att de redan innan stora klyftorna har fortsatt att växa under de senaste tio åren.

Sveriges huvudstad befinner sig extremt långt ifrån ett av de fyra vackra inriktningsmål som uppdragsgivarna i det ”rödgröna” stadsstyret anammat för tiden fram till år 2018: ”Ett Stockholm som håller samman där alla barn ges lika möjligheter att uppnå kunskapsmålen, där bostäder finns till rimliga hyror och alla äldre garanteras en trygg ålderdom och där jämställdhet, jämlikhet och tillgänglighet är självklara förutsättningar för politiken.”

Allra allvarligast är de dramatiskt ökade skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn i mer välbärgade områden och stadens tio fattigaste stadsdelar, en skillnad som också har accelererat kraftigt mellan åren 2005 och 2012.

Medan andelen fattiga barnfamiljer, vars inkomst låg under 60 procent av medianinkomsten 2012 var 12 procent i hela staden, var andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer i Tensta 33 procent och i Rinkeby 42 procent.

Samtidigt som medelinkomsten i Stockholms innerstad mellan 1991 och 2012 har ökat med 64 procent har den i Skärholmen endast ökat med en procent och i Rinkeby-Kista med fem procent, vilket måste betyda en kraftigt sänkt realinkomst.

Skillnaderna i inkomst per vuxen invånare varierade år 2012 mellan 560 000 i Södra Ängby och 127 000 i Rinkeby.

Bakom rapportens siffror ligger självklart skrämmande skillnader i förvärvsfrekvens, trots att en stad som sedan år 2000 har vuxit med ett halvt Malmö inte skulle behöva ha några arbetslösa alls.

Medan andelen förvärvsarbetande i stadsdelar som Kungsholmen idag har ökat till samma höga nivå på 85 procent som innan krisen på 1990-talet, ligger den för kvinnor i Rinkeby-Kista kvar på 50 procent och för män på 60 procent, vilket för både kvinnor och män är långt under nivån 1990.Vad rapporten inte redovisar är hur skillnaderna i inkomst också har förstärkts av den omvända omfördelningspolitik som har bedrivits med sänkt a-kassa, sjukförsäkring och pensioner, samtidigt med upprepade jobbskatteavdrag, dramatiskt orättvisa subventioner och beskattning av boendet, RUT- och ROT-avdrag etcetera.

I Stockholm är skillnaden i medellivslängd för män med eftergymnasial utbildning och män med högst grundskola 6,9 år, jämfört med 5,2 år i riket. 38 procent av männen och 31 procent av kvinnorna i Rinkeby-Kista skattar också sin hälsa som sämre än god, jämfört med 16 procent av männen och 22 procent av kvinnorna på Kungsholmen.

Sämre kostvanor är samtidigt ett av huvudskälen till att 13 procent av alla treåringar i Rinkeby-Kista har kariesskadade tänder medan andelen på Kungsholmen bara är en procent, en faktor som väger allt tyngre ju äldre barnen blir.

Än tydligare växer skillnaderna när det gäller uppväxtvillkor och utbildning, ingångar till arbete och försörjning, boende och trygghet. Medan bara 6 procent av de unga på Norrmalm och Östermalm går ur grundskolan utan behörighet till gymnasieskolans nationella program var andelen i Rinkeby-Kista nästan fyra gånger högre, samtidigt som inskrivningsgraden till förskolan är lägst i Järvas stadsdelar.

I stadens mest missgynnade stadsdelar växer den farligt höga andelen unga utan vare sig utbildning eller förankring på arbetsmarknaden: i Rinkeby 9,4 procent av alla 20-24-åringar, i Husby 7,6 procent, i Tensta och Rågsved 7,0 procent.

Den extrema trångboddhet som utvecklats i dessa stadsdelar är också en sällan observerad orsak till en otrygg och instabil livssituation, som i hög grad försvårar barns och ungdomars studier, personliga integritet och sociala utveckling.

Medan Stockholms befolkning under åren 1998-2014 ökade med 175 000 byggdes enbart 52 000 nya lägenheter. Samtidigt som 69 000 hyresrätter försvann genom att ombildas till bostadsrätter minskade dessas andel från hälften till en fjärdedel av det totala bostadsbeståndet!

Så länge inte tillräckligt många nya hyresrätter med överkomliga hyror byggs begränsas låginkomsttagares möjligheter allt mer till att välja bostadsområde. I samma riktning verkar allt större inslag av marknadspriser.

När bostadsbristen är akut och segregeringen drivs på av att rikare stadsdelar stängs för låginkomsttagare blir trångboddheten i Rinkeby-Kista som en direkt konsekvens dubbelt så stor som på Östermalm. Den är i verkligheten ännu större på grund av det mörkertal som utgörs av invånare som inte är skrivna där de bor.

Enbart i Rinkeby-Kista finns det enligt nämndens remissvar 500 hushåll som antingen har andrahandskontrakt, korttidskontrakt eller som var inneboende, samtidigt som 84 hushåll på grund av akut hemlöshet tvingas bo på hotell eller vandrarhem till en kostnad som motsvarar 25 socialsekreterare!

Antalet barn i stadsdelen som bor på hotell eller vandrarhem, ofta långt ifrån sin skola, har ökat från så få som 10 år 2010 till 75 år 2015! Dessa problem, som må vara extrema i Stockholm och andra svenska storstäder, är inga isolerade undantag i ett Sverige där inkomstskillnaderna på senare år har vuxit mer än i många andra jämförbara länder.

Enligt rapporten har OECD uppskattat den förlorade ekonomiska tillväxtpotentialen på grund av de växande inkomstskillnaderna till 7,2 procentenheter av BNP 1990-2010, vilket enligt Offensivs kalkyl motsvarade 135 miljarder kronor 2010. Att en kommission för ett socialt hållbart Stockholm har tillsatts med uppdrag att analysera skillnaderna är förstås bra. Återstår att se hur den lyckas att därifrån ta fram förslag på konkreta åtgärder i rätt riktning.

Vad som framförallt krävs är en politisk mobilisering för att bryta segregeringen som kan öka trycket på stadens och Sveriges politiker från vänster innan de resulterar i destruktiva konsekvenser som än mer av droghandel och kriminalitet, rekrytering till terror eller nya kravaller.

Norra Järva Stadsdelsråd anordnar därför den 7 december ett Järva Cafémöte i Husby träff där vi har bjudit in Verdandis utredare Jan Edling, som skrivit en liknande rapport, Förorterna som Moder Svea glömde.

Den diskussionen kommer att bidra till krav på en konkret handlingsplan för att bryta Stockholms klasskillnader och segregering. Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm som också inbjudits har svarat att den är upptagen av ett annat evenemang. ■

Hur rött är Stadshuset?

 

72 999 namn överlämnades i fjol till Stadshuset med krav på upprustning av välfärden. Än har inte särskilt mycket hänt.

För ett år sedan lämnade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) in 73 000 namn till det nya styret i Stadshuset med krav på upprustning av välfärden. Detta som en strategi i kampen mot rasismen. Här påbörjas en uppföljande granskning av de krav som utlovades, med start i äldreomsorgen och budgeten för 2016.

–Nix, vi har inte märkt någon större förbättring i arbetssituation eller personaltäthet med de rödgrönrosa i stadshuset, säger Lena Ezelius, facklig företrädare för Kommunal som organiserar hemtjänstpersonal i kommunens regi.

– Det är fortsatt katastrof!

Med tanke på att Stockholms stadshus var en nyliberal experimentverkstad och ett mörkblått nav för hela Allianssverige är det givet att maktskiftet har medfört några förbättringar. Stockholm är en av de kommuner där Feministiskt Initiativ sitter i ledningen och inget blocköverskridande samarbete behövs för att nå majoritet.

Äldreborgarrådsposten innehas av Clara Lindblom från Vänsterpartiet som har uttryckt stor förståelse för personalens svåra villkor och som har hörts i debatten för en bättre omsorg, men det verkar som att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga.

Ersättningen för hemtjänst räknas upp med 2 procent, till 52 miljoner kronor. Ersättningen för en hemtjänsttimme i kommunal regi ökas från 388 kronor till 396 kronor. Eftersom  priser och löner ökar med omkring 1,7-2 procent varje år är frågan om det blir någon kvalitetsförbättring alls. I de 388 kronorna ingår lokaler, chefskostnader, löner, förbrukning, planeringstid, dokumentation, arbetsplatsträffar och tid att ta sig mellan brukarna.

Krav på kollektivavtal i upphandlingarna var ett löfte förra året. Detta har inte genomförts. Stockholm tillämpar Lagen om valfrihet (LOV), vilket innebär fri konkurrens för privata hemtjänstföretag. Detta har inneburit en djungel av företag, vilket medför enorma byråkratikostnader då ett företag kan ha sina ”kunder” på olika ställen i stan med mycket stora avstånd emellan.

När detta helt höll på att knäcka vårdtagarna och personalen införde kommunen 2014 ett utökat kontrollsystem – Paragå – som skulle garantera att varje vårdtagare får den tid som den har rätt till enligt biståndsbedömningen. Detta medförde att antalet hemtjänstföretag halverades till 220 bolag – men hälften saknar fortfarande kollektivavtal.

Stockholm tillhör de väldigt få kommuner, enbart fem, som efter valet har pratat om att avskaffa LOV. Det går dock väldigt långsamt. Stockholm har tillsatt en utredning där det finns två alternativ: LOV eller lagen om offentlig upphandling (LOU). Om LOU väljs skulle det innebära att antalet privata utförare kan minskas betydligt. Varför en så långsam utredning med dessa alternativ?

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) anser att direktivet borde ha varit: Hur tar Stockholm tillbaka hemtjänsten i kommunal regi?

En kommunalisering är grundförutsättningen för att göra hemtjänsten mer mänsklig, då den ständiga konkurrensen mellan företag annars pressar villkoren neråt. Det är belagt att privat hemtjänst kostar mer och ger mindre tid för brukarna. Privatiseringarna har fört med sig enorma kontrollsystem och byråkrati för kommunen, vilket för alla inblandade utgör en väldigt pressande detaljstyrning.

Nu försöker Clara Lindblom komma åt denna detaljstyrning och införa ett annat system med ram­avtal, där brukaren och personalen mer fritt kan lägga upp vården utifrån dagsförutsättningarna. Det skulle säkert vara en förbättring, men inte utan att kommunaliseringen är genomförd.

Risken är annars att det kan bli en väldig press från företagen direkt mot brukaren när inte biståndshandläggaren har lika mycket att säga till om i fråga om detaljerna.

Den 25 september gick de rödgrönrosa ut med ett pressmeddelande där det stod att ”idag höjs lönerna för 7 099 kommunalt anställda”. Det var resultatet av förra årets låglönesatsning i budgeten, där de lägsta lönerna höjdes med 920 kronor till 19 000 kronor per månad respektive 880 kronor till 21 000 kronor per månad för de med utbildning och ett års erfarenhet.

Det här är väl ändå ett framsteg?

– Ett kortsiktigt. Vi i Kommunal krävde i förhandlingarna med kommunen att det borde ha varit en långsiktig satsning. Nu blev det bara för 2015. Det borde ha funnits garantier om att låglönesatsningen skulle höjas i paritet med höjningen av lägstalönerna i nästa års avtalsrörelse så att det märks att ett rött styre i Stockholm gör skillnad och att Stockholm därmed fortsatt ska ligga 920  eller 880 kronor över kollektivavtalets lägsta nivå, säger Lena Ezelius.

– Stadshuset säger att de vill bli av med allmän visstid som anställningsform. Men det blir svårt att förändra om inte ersättningssystemen ändras Ersättningssystemet för hemtjänsten utgår från utförda timmar hos brukarna. Om någon brukare går bort, flyttar eller får minskat bistånd minskas ersättningen och således måste enheterna ha visstidsanställda som en form av regulator för budgeten.

– Situationen inom hemtjänsten är fortfarande fullständig katastrof. Dåliga schemaläggningar, folk som stressar sönder sig, chefer med för stora ansvarsområden och så vidare. Det kan bara förbättras med mycket större ekonomiska satsningar än vad stadshuset gör. De flesta av oss går på schemalagd arbetstid, då enheterna inom äldreomsorgen ska vara bemannade 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Om vi får rätt till heltid blir det en väsentlig kostnadsökning för verksamheterna eftersom det blir fler timmar i schemaläggningen. För att fler ska kunna jobba heltid behövs många fler anställda eftersom heltidsanställningar som bas kräver fler för att få ihop vettiga scheman.

Märker du av någon speciell stämning bland kommunal­arbetarna?

– Uppgivenhet och trötthet. Jag har varit ute på alla arbetsplatser inom hemtjänsten i stadsdelen Enskede Årsta Vantör. Folk är förtvivlade och säger att de inte längre orkar jobba varannan helg eller långpass (arbetspass på 11-12 timmar) Vi försöker lära ut metoder de kan använda – de måste bland annat skriva tillbud och arbetsskador, eftersom de får psyko/sociala och fysiska problem av den hårda arbetsbelastningen och tuffa schemaläggningen. ■

Alla partier emot bygge på fotbollsplan

Offensiv har tidigare skrivit om hyresgästernas kamp för att förhindra att ett höghus byggs på en fotbollsplan i Dalen, södra Stockholm. På manifestationen för fotbollsplanen den 11 juni deltog två tjänstemän från stadsdelsförvaltningen, de lyssnade noga på alla talare, hörde sig för och inspekterade platsen. I sin skrivelse som kom nu i augusti har förvaltningen helt gått på hyresgästernas linje. Tjänsteutlåtandet menar, som alla andra, att bygget av studentlägenheter är välkommet men att platsen är illa vald.

Det framhålls i utlåtandet att Dalen redan är mycket tätt bebyggt och med få öppna trygga ytor. Att fotbollsplanen utgör en viktig samhällelig funktion vilket rimmar väl med det ”allt mer ökande intresset för bland annat spontanfotboll i Stockholm”. Den enda andra fotbollsplanen i det extremt barntäta
området ligger alldeles för långt bort för yngre barn att ta sig till. Förvaltningen har även tagit fasta på de vackra träden som växer längst planen och att det är svårt att föreställa sig att den trånga väl trafikerade gatan skulle kunna fungera som angöringsplats under byggtiden. De ger också en känga till den tråkiga ariketkturen.

Som alternativ byggplats hänvisar förvaltningen till en gräsplätt vid Gamla Dalarövägen. Detta har Lokala Hyresgästföreningen – LH – Rönnbärsgården tidigare poängterat skulle öka integrationen i det välbärgade villatäta Gamla Enskede.

Den 20 augusti röstade alla partier i stadsdelsnämnden för tjänsteutlåtandet – dvs emot att bollplanen bebyggs. Dock är inte saken avgjord.

Ockupationen i Högdalen fortsätter

Ockupationen har pågått i en och en halv vecka och stödet bland allmänheten är starkt. Foto: Per-Åke Westerlund.

Nätverket Högdalens Vänners ockupation av den rivningshotade numera nedlagda Högdalens skola i södra Stockholm fortgår. Stödet bland allmänheten är starkt, men ännu är det tyst från politiskt håll och från fastighetsägaren Veidekke.