Krisen i skolan måste mätas genom den grupp som drabbas allra hårdast. De har knappt uppmärksammats alls, för det rör sig om en minoritet. Men det är dessvärre en växande minoritet – hemmasittarna.
De som berövas sin grundskoleutbildning. Skolkrisen innebär ingen skola alls för allt fler.
Min vän, vi kan kalla henne Karin, är väldigt sammanbiten när hon talar om det här. I ett helt år har hennes son nu varit hemma från skolan. Hon har som ensamstående mamma fått bära hela ansvaret själv; istället för stöd från samhället har hon och sonen snarare blivit motarbetade. Detta har lett fram till beslutet att starta en självhjälpsgrupp för föräldrar i samma situation.
Du som läser det här och vill vara med/hjälpa till – kontakta undertecknad som förmedlar kontakten.
– Min son Viktor (fingerat namn) slutade att gå till skolan för ett år sedan. När jag inte lyckades få iväg honom till skolan gick jag till socialen för att få hjälp. Det är ju ett allvarligt problem och det råder skolplikt.
– Jag hade tagit reda på att Magelungens specialskola har ett uppsökande team med ett hemmasittarprogram. Det är ett väldigt lyckat program, där specialister kommer hem och jobbar med barnet för att etablera rutiner och bryta negativa mönster (som förvriden dygnsrytm) på ett tidigt stadium – innan det är för sent.
– Jag föreslog det här till socialen, men de sa blankt nej. Jag misstänker att de tyckte att det var för dyrt. Det är dyrt, men de sociala vinningarna är så mycket större.
– Istället satte socialen in familjeterapi för mig. Det kostar dem inget, de har egna terapeuter. Där var ju allt fokus på att jag som förälder bar ansvaret, att vi hade dålig relation som måste repareras.
– Viktor var hemma hela våren och fick fysiska men av allt sittande och matmissbruk. Frustrationen blev ett problem för hela familjen. Varken socialen eller skolan tog hänsyn till att det akuta problemet som måste lösas var att han inte gick till skolan. Jag fick själv driva på för en utredning och för att skolan och socialtjänsten ens skulle prata med varandra.
– När diagnosen ADHD kom i slutet av sommaren brydde sig skolan inte. Inga insatser som är anpassade till ADHD-problematik eller reaktion överhuvudtaget. Ungdomsmottagningen sa att ett stort nätverksmöte skulle hållas med skola, socialen, utredningsteamet och familjen – men det gjordes aldrig. Allt soc gjorde var att tillsätta en kontaktperson till Viktor som inte har kommit någon vart och nu gett upp.
– Skolan tvingade oss att byta skola (till en skola som ligger mycket längre bort). Ingen pratade någonsin med Viktor. De visste att han inte ville byta skola. De hade sagt till mig att övergången till den nya skolan skulle få ta så lång tid det måste ta. Men när Viktor en dag gick till skolan kom rektorn fram och sa ”Du ska inte vara här längre”.
Karin har blivit påläst under året som gått. Hon hänvisar till kurslitteratur på socialhögskolan – Socialt arbete (Börjesson) – där det står att finns det en diagnos i familjen ska familjen inte behandlas som en dysfunktionell familj under behandlingen, utan fokus och hänsyn ska läggas på diagnosen. Ändå togs diagnosen inte ens med i socialtjänstens utredning.
De signaler som Karin har fått är att hon själv bär ansvaret för sonens kris. Att hon är ensamstående bemöts med fördomar.
– Om jag nu är så dålig förälder: varför har jag själv anmält det här till socialen, gått ner i arbetstid och stridit in på nerverna för honom under det här året?
Vi diskuterar orsakerna till denna kris och ringar in två områden: skolans omvandling och socialtjänstens brutalisering.
Inte minst socialsekreterare själva har varit ute i protester det senaste året mot besparingskrav som gör att de inte får besluta om nödvändiga insatser.
Skolvalssystemet gör att elever som har lätt för sig flyr vissa skolor. Detta gör att skolor som blir ”bortvalda” får ett så tungt arbete att de inte klarar av elever med diagnoser.
Allt tyder på att det är fler som sitter hemma. Karin känner fyra familjer i sitt närområde med samma problem. Just som vi pratar om det här kommer lokaltidningen Mitt I med uppslaget ”Ingen skola har plats för Oskar”. Där berättas om att skola efter skola har misslyckats med att möta Oskars särskilda behov. Ett muntligt löfte från en chef på socialtjänsten och ett besök på en specialskola – som de tackade ja till – var plötsligt inte värt något. Nu heter det att sonen måste utredas vidare.
”Vi hade blivit lovade plats och det finns ingen tid att vänta på en ny utredning. Det är nog viktigt med rutiner för ett barn som är friskt men ännu viktigare för ett barn med diag-noser”, säger mamman i tidningen (den 15 januari).
En till vän, Angelica, har varit med om en liknande resa. Även hon berättar att så fort socialtjänsten får reda på att man är ensamstående så betraktas man som dålig förälder.
– Under de här två åren som min son missat skolan har skolan och BUP så många gånger sagt till mig att budgeten inte räcker för den utbildning han behöver. Det tog ett helt år för BUP att få klart utredningen (som kan gå mycket fortare). Han lider bland annat av drag av autism. Under de här åren var han sjukskriven. Skolan har plikt att ordna med hemundervisning, men det har den inte gjort.
– Jag har fått strida så, läsa på en massa, kontaktade skolchefen för hela Stockholm. Till slut togs frågan upp på stadsdelsnämndens möte och nu har han äntligen blivit inskriven på en specialskola, där han har gått i en vecka.
Sista ordet får gå till Karin och självhjälpsgruppen:
– Vi som drabbas får höra att vi är problemet. De vill isolera oss. Det kan vi inte gå med på. Det är ett systemfel. Hör av er till mig. Tillsammans kan vi bli starka!
Intervju: Elin Gauffin
Rättvisepartiet Socialisterna Stockholm 