Bussförarna demonstrerade mot försämrade arbetsvillkor

IMG_9653.JPG

Av Jordy Cabrera

Idag demonstrerade uppemot 500 bussförare utanför Keolis kontor och Landstingshuset. Bussförarna protesterar mot företagets försämringar av arbetsvillkoren, bland annat sämre scheman, färre lediga dagar och sämre möjligheter för äldre bussförare att välja passande körtider.

IMG_9678.JPG

FullSizeRender-4
Dler Rashtiani

– Jag är här i dag för att demonstrera för mina rättigheter som busschaufför – som bra scheman, arbetsmiljö och arbetstider. Det är för korta pauser [ofta 13 minuter inklusive parkering] och långa dagar. Jag tycker att det är dåligt att de har tagit bort ”trippeln” [en extra ledig dag var sjätte vecka] som vi behöver för återhämtning, berättade Dler Rashtiani, bussförarare från Brandbergen.

Continue reading ”Bussförarna demonstrerade mot försämrade arbetsvillkor”

Bilar före människor

Nu var det dags igen – för det kaos som inträffar ungefär vart femte år när Stockholm Stad genom upphandling drar igång en cynisk tävling om vilket företag som ska få ”vinna” uppgiften att sköta sophämtningen. Sopgubbarna Jan Spanedal och Francisco Acosta hade med sig den klassiska nyckelknippan med hundratals nycklar – som signalerar vem det är som har kunskapen om sophämtningen, nämligen arbetarna, – när de inför den samlade pressen den 30 juni lämnade över namnlistor undertecknade av alla Stockholms sopgubbar till Katarina Johansson på Stockholm Vatten som sköter upphandlingen.

IMG_6292

Förra gången Offensiv skrev om upphandlingsträsket styrdes stadshuset av den mörkblåa alliansen, nu av de påstått progressiva röd, grön rosa. Men det verkar inte innebära någon skillnad. Miljöarbetarnas krav är fullt rimliga, att få behålla sitt jobb vid entreprenörsbyte, att inte tvingas börja om som provanställd vart femte år utan få tillsvidareanställning från dag ett, att få behålla lönesystemet Bilaga C. Men Katarina Johansson svarade nekande och att det inte är något de kan ta hänsyn till, det får arbetarna ta med företagen.

Visst kan de ta hänsyn. Johansson förklarade t ex att anledningen till att de upphandlar för fem år i taget är att det är en sopbils livslängd. Inget hindrar dem från att upphandla för 10 år eller längre och ta hänsyn till människorna istället för just bilarna. Johansson erkänner till och med att lagen ändrats så att en kommun nu kan kräva att alla anställda får följa med men att de ändå valt att följa lagen så som den såg ut före årskiftet. (i diskussionen framgår att det är lite oklart exakt vilken lag hon åsyftar).

– Jag har problem att förklara för min dotter varför det är så osäkert hur det blir nästa år. Om jag får behålla jobbet eller inte. Hon kan inte förstå, för jag sköter mig ju perfekt. Gör alltid jobbet och det på bästa sätt. Och hur ska hon kunna förstå att systemet är gjort för riskkapitalister och inte för oss arbetare, säger Francisco Acosta.

Stockholms sopgubbar är en stridbar grupp. De har strejkat flera gånger tidigare och vunnit bland annat mot företag som  Liselotte Lööf, Resta och Ragn-sells vilket gjort att de fått behålla sitt speciella lönesystem – Bilaga C, som innebär att de själva har mer kontroll över arbetet, löner och arbetstempo. Dessa kamper påminner Jan Spanedal Katarina Johansson om när han lämnar över kravlistan:

– Du kommer ihåg driftstoppet i Solna tidigare?. Det är så det kan blir när sopgubbarna inte är nöjda. Om inte miljöarbetarna har en rimlig arbetsmiljö så fungerar det inte.

Årets upphandling har redan kraschat en gång. Ryktet säger att trots att det företag som vann upphandlingen planerade att sänka lönerna så överklagades processen av företag som vill göra jobbet ännu billigare. Till och med skulle ett vinnande företag ha startat ett nytt företag med samma namn förutom att två bokstäver bytt plats, för att konkurrera med sig själv. Och Stockholm stad går dem till mötes och gör om processen!! En kan inte tro att det är sant när Katarina Johansson står framför oss och försöker få det att låta som något bra att de nu i den här rundan gjort om hela upphandlingssystemet så att istället för att kräva precist hur många bilar, arbetsledare mm som krävs kräver de nu bara ett mål – dvs hämta sopor – och så får företagen fritt lösa uppgiften. Vilket så klart kommer bli på arbetarnas bekostnad, med underentreprenörer osv i den knivskarpa konkurrensen.

– Ja med det där får ni ta med företag och facket, det är inget vi kan lägga oss i, svarar den höga tjänstemannen med säkert hög lön och säkert jobb obekymrat.

När jag går igenom Offensivs arkiv från tidigare sop-strider slår det mig hur förödande upphandlingssystemet är oavsett driftsform. För sex år sedan pratade vi om goda alternativ i Huddinge där ett statligt företag hämtar soporna, SRV. Men utan arbetarkontroll underifrån leder det ändå till lönenedpressning. I Huddinge och även i Malmö har arbetarna blivit av med Bilaga C och det har lett till att de har 10 000 kronor lägre i lön trots dubbelt så mycket arbetsuppgifter, menar Spanedal och Acosta. Det som är glädjande från arkivet är att arbetarkampen lönar sig, att varje gång Stockholms sopgubbar stått på sig har de vunnit – läs mer om det här och här

Elin Gauffin

Den kämpande sjöfartstrejken över

Sjöbefälens långa strid är över och ledde till att de fick behålla tarifflönesystemet. (foto: Natalia Medina)
Sjöbefälens långa strid är över och ledde till att de fick behålla tarifflönesystemet.

Strejken för sjöbefälen är över. Resultatet är både en framgång och ett bakslag. Tarifflönerna var en kärnfråga och dessa finns nu kvar i det ettåriga avtalet. Detta är tack vare strejken och den kampvilja som sjöbefälen har uppvisat under tre veckor. 

–På lång sikt har vi lyckats stoppa en lönedumpning ner mot dagens lägsta löner, säger ett av de sjöbefäl som har strejkat till Offensiv.

När det gäller den andra kärnfrågan, antalet avtal, är det mer krångligt. Tidigare fanns det tre avtal. Facket ville antingen ha ett gemensamt avtal eller att de tre gamla avtalen behölls. Nu blev det istället att det dyraste av avtalet, Waxholmsavtalet, försvann och att de som är anställda där får gå ner på Strömmaavtalet. Det innebär försämringar.

I Strömmaavtalet får inte befälen någon ersättning alls när de måste ligga flera timmar ute i skärgården och invänta turen tillbaka, så kallade ”liggtider”.

– De som har ersättning för liggtider idag får behålla dem i ett år, men hälften är säsongsanställda och de kommer in på Strömmaavtalet utan dessa ersättningar, berättar Sjöbefälsföreningens vd Mats Jäderland.

Hur kunde det bli så?

– Vi och Almega var alldeles för långt ifrån varandra. Den här biten är ett nederlag som är jättejobbigt för de sjöbefäl som berörs. Men det blev svårt när Waxholmsavtalet rent juridiskt inte existerade. Det var Stockholms Trafik som hade det avtalet och de förlorade upphandlingen till Strömma. Innan överlåtelsen sade Stockholms Trafik upp Waxholmsavtalet.

Så det är politikernas/upphandlingarnas fel?

– Ja absolut, så är det. Vi kommer att fortsätta verka för ett branschavtal. Det kommer att finnas en arbetsgrupp för detta med en opartisk ordförande som ska presentera ett förslag senast första december. Risken är att det blir mer urvattnat.

Offensiv har följt problemet under strejken med det omfattande strejkbryteriet som Almega har stått för. Många strejkande hade sett fram emot den 2 maj då vårtidtabellen startade, vilket skulle innebära stor press på företagen.

Eftersom kollektivtrafiken till sjöss är en så politisk fråga behövs en politisk kampanj gentemot landstinget som involverar så många stockholmare som möjligt till nästa avtalsrörelse. Sjöbefälen har visat en stark sammanhållning vilket ger god grund för den fortsatta kampen. ■

Continue reading ”Den kämpande sjöfartstrejken över”

Solidaritet kan knäcka företagens 20-tals metoder

Janne Lennerdahl, Leif Runefalk och Jesper Werle är några av de som tar strid mot Almega. (foto: Elin Gauffin)
Janne Lennerdahl, Leif Runefalk och Jesper Werle är några av de som tar strid mot Almega.

Varje dag i över en vecka har sjöbefälen samlats på strömkajen i Stockholm för att vakta sin strejk. Motparten arbetsgivarorganisationen Almega med medlemsföretag som Blidösundsbolaget bedriver ett aggressivt strejkbryteri som för tankarna till 1920-talet. De har också fört en offentlig lögnkampanj som utmålar sjöbefälen som högavlönade och giriga, med påståenden som att de tjänar 40 000 kronor i månaden.

 

–Inte ens slutlönen i vårt avtal är 40 000 kronor, hur kan vi då ha det som snittlön? Det rör sig snarare om
36 000 kronor, svarar Jesper Werle, som också förklarar att det är självklart att skeppare och maskinister vill ha kompensation för tider då de måste vänta i exempelvis sju timmar i skärgården på nästa tur.
I ett uttalande från Sjöbefälsföreningen (SBF) Klubb Blidösund den 13 april förklarar fackföreningen att strejken handlar om att Almega vill sänka lönerna med
2 000 kronor i månaden genom att införa individuella löner och genom att kräva att de nu tre gällande avtalen ska bli ett branschavtal på nivån för det lägsta av de tre avtalen – Strömmaavtalet.
”Nu hävdar Almega med dess medlemmar att SBF:s vägran att acceptera en lönesänkning för den anställda majoriteten i branschen, cirka 80 procent, skulle vara att hävda att man vill ha mer än industrins märke”.

Alla sjöbefäl jag träffar är tvärsäkra på sin sak: de tänker strida så länge det krävs för att tarifflönerna ska vara kvar. Individuella löner öppnar bara för ”rövslickeri”. Eftersom de knappt träffar redaren mer än en gång i månaden finns det ingen relation att bygga individuella löner på och med tanke på det öppna strejkbryteriet lär avståndet mellan skeppare/maskinister och redare ökat ännu mer.

Fredagen den 15 april hade Sjöbefälsföreningen bjudit in till en manifestation för att stoppa strejkbryteriet. Resenärerna får skämmas när de går förbi den långa kedjan av strejkvakter, men de stoppas inte. De är ju tredje part. Det är ett gissel för sjöbefälen att de flesta redare själva kan köra sina båtar.
De strejkande har med sig en present till redaren Tomas Hansen på Cinderella som står invid sin båt och flinar. Det är ett kuvert innehållandes en kopia på en Expressenartikel från 1974 med rubriken ”Vi ger oss aldrig”. På bilden finns Tomas Hansen i en kedja av strejkande sjöbefäl.
– Han var stridbar vänsterpartist under många år, idag är han redare och strejkbrytare, förklarar de strejkande för mig.

Några dagar senare får vi anledning att återkomma till 1974. Jag är tillbaka på kajen. Strejken omfattar nu alla sjöbefäl eftersom TRSM har vunnit en upphandling och kör norra och södra mellanskärgården från och med den 18 april. Stockholm Sjötrafik, det bolag som hade den trafiken innan TRSM,  blev uteslutna ur Almega för att de tillämpade det högsta avtalet.
Jag pratar med skepparna och maskinisterna om strategier för att stoppa strejkbryteriet. Facket lade ett strejkvarsel mot underentreprenörerna redan förra veckan. Har de begärt stöd hos Seko om att ta ut matroserna i strejk?
– Man kan vägra förhandla så länge strejkbryteriet pågår, säger Jesper Werle.
– Jag vet hur vi ska göra för vi har gjort det förut, säger Leif Runefalk som lär veta, då han har varit till sjöss sedan 1968.
– Det var under strejken 1974. Vi hade väldigt låga löner på den tiden. Precis som nu förekom en hel del strejkbryteri och vi kom ingenstans med strejken. Men det gick tack vare transportarbetarna.
– Internationella Transportarbetarefederationen hade kongress här i Stockholm samtidigt och vem var på besök om inte den legendariske Teamsterledaren Jimmy Hoffa. Hoffa gav sitt stöd och såg vad som behövdes göras. Så transportarbetarna gick ut i sympatistrejk och vägrade att köra diesel till båtarna. En teknisk chef på landstinget försökte själv köra dit diesel med egen lastbil, men det tog bara en vecka innan vi hade knäckt dem. Vi fick ordentligt höjda löner. Vi måste alltså komma åt dieseln.

Efter detta oväntade inhopp av Jimmy Hoffa ljusnade allt. Ja, företagens 1920-talsmetoder går att knäcka – med den fackliga solidariteten.
Sjöbefälens strejk är väldigt politisk. Det är uppenbart hur den nyliberala högerpolitiken från landstinget har lett till utdragna, kostsamma och snåriga upphandlingsprocesser där löntagarna får betala slutnotan. Glädjande nog har sjöbefälen också börjat organisera sig. Flera av dem har återuppstartat en socialistisk förening från förr, Röda Lanternan. Jag frågar vad föreningen gör:
– Röda Lanternan återlanserades för två år sedan. Vi har motsatt oss upphandlingarna. Vi har kampanjat mot ökad utflaggning och vi går i Första maj-tåget. Idag ska vi demonstrera mot Nobelmuseet, svarar Jesper Werle och hans bror Mårten som nu har anslutit.

Och ovanpå alla spännande historier läggs denna dag ytterligare en överraskning, nämligen den om det omstridda Nobelmuseet på Blasieholmen (där vi står) ur ett arbetarperspektiv. Det är inte bara överklassen i paradvåningar på Strandvägen som är emot Nobelmuseet. Där, mitt i Stockholm – det är svårt att tänka sig en mer central punkt – finns nämligen en massa arbetsplatser.
I tullhusen som måste rivas om museet ska byggas finns en myriad av verkstäder och lager som används för att laga och sköta om båtarna. De har ju rätt! Låt tullhusen vara kvar och därmed arbetets rätt att synas och finnas i centrala Stockholm.

Continue reading ”Solidaritet kan knäcka företagens 20-tals metoder”

Strömkajen: Strejkvakter och strejkbrytare

Vid strömkajen i Stockholm står ett gäng gulklädda strejkvakter från Sjöbefälsföreningen. Solen glittrar i vatten men båtarna ligger stilla. Nej förresten. Just som jag står och intervjuar Hans-Dieter Grahl från facket så kastar Delfin XII loss.

12961361_10153622611306985_3291891505289652793_o

– Det är typiskt muttrar Hans-Dieter. Delfin I här intill är i strejk och belaggd med blockad. Så när entreprenören kör Delfin XII vid denna tidpunkt är det strejkbryteri. Vi hade hoppats att entreprenörerna skulle respektera strejken men nu får vi diskutera åtgärder.
Underteckand kommer precis från LO/Byggnads strejk till Sjöbefälsföreningens, som är ett fack inom SACO. Ändå är det slående hur lika frågorna är.
IMG_5915
Hans-Dieter närmast till vänster.
– Idag är det tre avtal inom skärgårdstrafiken, två i öst och ett i väst. Vi slåss för ett gemensamt branschavtal men vi vill behålla tarifflönerna. Redan i förra avtalet öppnades upp för att testa individuella löner, så 25 procent av oss har haft de. Alla är emot individuella löner nu, speciellt de som testat. Vi träffar ju inte redarna, vi jobbar ensamma. Så de individuella lönerna blir bara helt godtyckligt satta. Enda effekten är att det idag kan skilja 2500 kronor i lön mellan oss. (Detta får mig att tänka på byggarnas försvar för lagackordet, där lönerna delas helt jämt inom laget).
Flera av sjöbefälen bekräftar bilden att de egentligen inte har större problem med redarna utan att det är Almega som är så provokativa i varje avtalsrörelse. Hösten 2013 bröt Almega förhandlingarna med SEKO och en strejk utbröt. Strömma uppviglades av Almega till rena strejkbryteriet som till och med Almegas egen huvudförhandlare deltog i. Sjöbefälen nu har starkt stöd från SEKO som kanske kommer gå ut i sympatiåtgärder om strejken blir långvarig.
Läs mer här om bakgrunden till
Läs mer här om den förra strejken på skärgårdstrafiken
Elin Gauffin

8-mars: Värme, kärlek, kamp

Årets 8 mars-firande i Stockholm började för vår del på morgonen då Lina Rigney Thörnblom, RS Haninge kommunfullmäktige, gjorde en presentation av socialistisk feminism på Långholmens Folkhögskola. ”Intressant, många ämnen, statistik och exempel” tyckte en av åhörarna som sedan gick vidare till en rad av feministiska punkter som elever på skolan ordnat.

12805829_1073138839409625_5094713850326068943_n

Klockan 16.30 i Gamla Stan var det dags för Studenter mot Rasism hade bjudit in talare från sex olika organisationer till ett torgmöte. Noah Roxell och Anna Ek från Studenter mot Rasism (StMR) höll ett starkt öppningsanförande om tidigare generationers kvinnokamp och hur mycket som finns kvar att göra.

25520702832_9139036af4_o

Lina Rigney Thörnblom från Rättvisepartiet Socialisterna talade mot nedskärningar och privatiseringar i kommunerna samt om behovet av gemensam kamp mot förtrycken – för socialistisk feminism. Farkhonde Ashena från Arbetarnas Röst varnade för högerns lönesänkningsoffensiv och om sina erfarenheter från Iran.

Judith Munoz höll ett gripande tal om mordet på hennes vän, miljö- och ursprungskämpen Berta Cáceres i Honduras, förra veckan. Lina Westerlund, ordförande för LR Stud Stockholm, talade om behovet av organisering och att ta vara på varandras olikheter.

Sedan tågade de 60-talet deltagarna iväg i en livfull demonstration till Norra Latins skolgård för att ansluta till 8-marskommitténs demonstration.

25012694053_12853a2056_o-300x200

Denna var mindre än ifjol, men vad som var glädjande var att den dominerades av unga tjejer. Sång, dans och musik i ett stort hav av uppemot 2 000 personer där värmen och kärleken kändes på flera meters avstånd och alla som var där visste varför de var där: För att visa att kvinnokampen aldrig kommer att ta slut, att vi kvinnor aldrig kommer att ge upp förrän vi lever i ett jämställt samhälle där vi får lika lön och behandlas lika och ett samhälle där vi aldrig behöver känna oss oroliga eller rädda när vi kliver ut genom dörren varken på mornarna eller på kvällen.

Demonstrationen tågade genom staden hela tiden skrikandes ”Kvinnokamp – klasskamp” och ”Våra kroppar våra val – vi vill inte ha era jävla ideal”.

Väl framme vid Raol Wallenbergs torg var kurdiska kvinnoföreningen AMARA:s Ferah Bozcali den första talaren. Från att ha börjat med Daesh som mansdominansen i dess naknaste form och Turkiets AKP som vill skicka kvinnor tillbaka till medeltiden vände hon och avslutade med hyllningar till den pågående kvinnokampen. Även Lisa Palm från Feministiskt Initiativ och Johanna Granbom från Ung Vänster var antikapitalistiska i sina tal.

25546787141_e528786544_o

När sedan Talla Alkurdi från S-kvinnor fortsatte i samma spår blev det för mycket av hyckleriet för oss socialister på plats. Temat för demonstrationen var Gränslöst Systerskap. Då är det osmakligt att en representant från det regeringsinnehavande partiet, som står för en oemotsvarad omsvängning i asylpolitiken – vilket bokstavligen dödar kvinnor och barn på flykt – får avsluta demonstrationen oemotsagd.

Som tur är fortsätter kampen. Redan den 10 mars är det både planeringsmöte för demonstrationsgruppen för Folkkampanj för Asylrätt och nytt torgmöte med Studenter mot Rasism med asyltema, klockan 18.00 på Medborgarplatsen.

När vi kom hem såg vi Kimmie Taylors fantastiska bilder direkt från 8-marsfirandet i Rojava.

12821607_10153941901662974_6022181820946742171_n

Noshen Shokor & Elin Gauffin

”För bostäder och riktiga jobb åt alla”

Vi tackar för inspelet, var reaktionen från Lasse Holmström, ordförande för Byggnadsarbetarförbundets avdelning för Stockholm och Gotland, på inbjudan från Norra Järva Stadsdelsråd till ett Järva Café-möte i Husby träff den 7 mars. Vi vill bygga för bostäder och riktiga jobb åt alla”, lyder mötets rubrik.

Mötet hålls i ett mycket viktigt skede för såväl förortens många arbetslösa och undersysselsatta som för Byggnads. Öppen droghandel och flera dödsskjutningar understryker att goda råd nu är dyra för att bryta trenden mot ständigt ökade klyftor. Mötet hålls samtidigt i ett läge där regeringen har bjudit in Allianspartierna till överläggningar om åtgärder mot den akuta bostadskrisen och där en avtalsrörelse har börjat, där kraven på sänkta lägstalöner för nyanlända, ungdomar och långtidsarbetslösa samtidigt haglar från såväl arbetsgivarna som Allianspartierna.

”När vi har akut bokris och Sverige behöver bygga 700 000 bostäder på tio år, varav en stor del i Stockholmsregionen, ska inga unga behöva gå arbetslösa i Järvas förorter”, skriver stadsdelsrådet på Facebook-eventet, och fortsätter:

”Sverige behöver inte subventionerade trädgårdsjobb i rika människors hem, sänkta lägstalöner eller lönedumpade introduktionsanställningar. Precis som byggfacken vill vi nu istället se riktiga byggjobb till avtalade löner åt Järvas arbetslösa tillsammans med lärlingsplatser, yrkesutbildningar och upphandlingar som ställer krav på lokal rekrytering.

Norra Järva Stadsdelsråd välkomnar därför Byggnads avdelning för Stockholm och Gotland till Husby träff! När staden väl byggs skapas också ännu fler riktiga jobb inom skola, vård, omsorg, kollektivtrafik, handel och service!”

Det är inför mötet viktigt att veta att arbetsgivarna i Sveriges Byggindustrier (BI) toppar sin kravlista inför vårens viktiga avtalsrörelse med en särskild låglöneanställning för nyanlända och långtidsarbetslösa. Detta görs med regeringens önskemål om ”ett snabbspår in i byggbranschen” som argument, samtidigt som BI också vill frysa lägstalönerna och avskaffa de ackordslöner som tvingar dem att förhandla lokalt med facken var tredje månad.

Löneläget i de introduktionsanställningar som de vill införa skulle enligt BI:s modell ligga på endast 65 procent av lägstlönen för en utbildad byggnadsarbetare, vilket enligt LO:s tidning Arbetet skulle betyda runt 17 000 kronor i månaden. Först efter 18 månader med en sådan anställning skulle de nyanlända eller långtidsarbetslösa kunna gå in i en lärlingsutbildning, som kan vara i flera år.

Förortens folkrörelser behöver mobilisera till gemensam strid med facken, hyresgästföreningen med flera.

Byggfacken Byggnads, Målarna och Elektrikerna, som i årets avtalsrörelse förhandlar gemensamt med de två andra facken SEKO och Fastighets inom det så kallade 6F-samarbetet, är upprörda över hoten mot kollektivavtalen och inleder avtalsrörelsen med helt andra krav. Dessa inkluderar höjda lägstalöner med minst 800 kronor per månad och höjda löner med minst 3,2 procent (vilket är något mer än industrifackens krav på 2,8 procent).

Att Allianspartierna och Byggarbetsgivarna nu tar strid för sänkta löner för unga, nyanlända och långtidsarbetslösa, samtidigt som de tillsammans med fastighetsägarna bedriver en kampanj för ökad vinst genom höjda marknadshyror, kan bara bli en ny och extrem fattigdomsfälla.

Att de samtidigt tycks få med sig regeringen på att segregera framtidens boendestandard ytterligare med billigare bostäder genom förenklade byggregler, lägenheter utan kök och möjlighet att bygga bullerstört för unga och låginkomsttagare är ett annat av tidens många illavarslande tecken.

Gentemot denna utveckling är det hög tid att förortens folkrörelser tar gemensam strid med såväl fackföreningsrörelsen som hyresgäströrelsen.

Bostadskrisen, i kombination med en avreglerad bo-, finans- och byggsektor, kräver ett akut svar i form av en ny statlig, demokratisk och socialistisk planering för ett massivt bygg- och renoveringsprogram som också garanterar tiotusentals riktiga jobb till förorternas många arbetslösa. Om byggbolagen och bankerna står i vägen för detta borde de snarast förstatligas.

De cirka 100 miljarder kronor som enbart bankerna tänker dela ut till aktieägarna borde bli en bra grundplåt för de storskaliga samhällsinvesteringar som nu är absolut nödvändiga.

Arne Johansson