Hur fortsätter kampen mot vinster i välfärden?

images_cms-image-000006528

Av Arne Johansson

Torsdagen den 7 juni röstade SD och de borgerliga Allianspartierna i skön förening ned Reepalu-propositionen om ett vinsttak på statslåneräntan plus sju procent av operativt kapital i skolorna, barnomsorgen, LSS och äldreomsorgen, precis som väntat.
Continue reading ”Hur fortsätter kampen mot vinster i välfärden?”

Annonser

Bilar före människor

Nu var det dags igen – för det kaos som inträffar ungefär vart femte år när Stockholm Stad genom upphandling drar igång en cynisk tävling om vilket företag som ska få ”vinna” uppgiften att sköta sophämtningen. Sopgubbarna Jan Spanedal och Francisco Acosta hade med sig den klassiska nyckelknippan med hundratals nycklar – som signalerar vem det är som har kunskapen om sophämtningen, nämligen arbetarna, – när de inför den samlade pressen den 30 juni lämnade över namnlistor undertecknade av alla Stockholms sopgubbar till Katarina Johansson på Stockholm Vatten som sköter upphandlingen.

IMG_6292

Förra gången Offensiv skrev om upphandlingsträsket styrdes stadshuset av den mörkblåa alliansen, nu av de påstått progressiva röd, grön rosa. Men det verkar inte innebära någon skillnad. Miljöarbetarnas krav är fullt rimliga, att få behålla sitt jobb vid entreprenörsbyte, att inte tvingas börja om som provanställd vart femte år utan få tillsvidareanställning från dag ett, att få behålla lönesystemet Bilaga C. Men Katarina Johansson svarade nekande och att det inte är något de kan ta hänsyn till, det får arbetarna ta med företagen.

Visst kan de ta hänsyn. Johansson förklarade t ex att anledningen till att de upphandlar för fem år i taget är att det är en sopbils livslängd. Inget hindrar dem från att upphandla för 10 år eller längre och ta hänsyn till människorna istället för just bilarna. Johansson erkänner till och med att lagen ändrats så att en kommun nu kan kräva att alla anställda får följa med men att de ändå valt att följa lagen så som den såg ut före årskiftet. (i diskussionen framgår att det är lite oklart exakt vilken lag hon åsyftar).

– Jag har problem att förklara för min dotter varför det är så osäkert hur det blir nästa år. Om jag får behålla jobbet eller inte. Hon kan inte förstå, för jag sköter mig ju perfekt. Gör alltid jobbet och det på bästa sätt. Och hur ska hon kunna förstå att systemet är gjort för riskkapitalister och inte för oss arbetare, säger Francisco Acosta.

Stockholms sopgubbar är en stridbar grupp. De har strejkat flera gånger tidigare och vunnit bland annat mot företag som  Liselotte Lööf, Resta och Ragn-sells vilket gjort att de fått behålla sitt speciella lönesystem – Bilaga C, som innebär att de själva har mer kontroll över arbetet, löner och arbetstempo. Dessa kamper påminner Jan Spanedal Katarina Johansson om när han lämnar över kravlistan:

– Du kommer ihåg driftstoppet i Solna tidigare?. Det är så det kan blir när sopgubbarna inte är nöjda. Om inte miljöarbetarna har en rimlig arbetsmiljö så fungerar det inte.

Årets upphandling har redan kraschat en gång. Ryktet säger att trots att det företag som vann upphandlingen planerade att sänka lönerna så överklagades processen av företag som vill göra jobbet ännu billigare. Till och med skulle ett vinnande företag ha startat ett nytt företag med samma namn förutom att två bokstäver bytt plats, för att konkurrera med sig själv. Och Stockholm stad går dem till mötes och gör om processen!! En kan inte tro att det är sant när Katarina Johansson står framför oss och försöker få det att låta som något bra att de nu i den här rundan gjort om hela upphandlingssystemet så att istället för att kräva precist hur många bilar, arbetsledare mm som krävs kräver de nu bara ett mål – dvs hämta sopor – och så får företagen fritt lösa uppgiften. Vilket så klart kommer bli på arbetarnas bekostnad, med underentreprenörer osv i den knivskarpa konkurrensen.

– Ja med det där får ni ta med företag och facket, det är inget vi kan lägga oss i, svarar den höga tjänstemannen med säkert hög lön och säkert jobb obekymrat.

När jag går igenom Offensivs arkiv från tidigare sop-strider slår det mig hur förödande upphandlingssystemet är oavsett driftsform. För sex år sedan pratade vi om goda alternativ i Huddinge där ett statligt företag hämtar soporna, SRV. Men utan arbetarkontroll underifrån leder det ändå till lönenedpressning. I Huddinge och även i Malmö har arbetarna blivit av med Bilaga C och det har lett till att de har 10 000 kronor lägre i lön trots dubbelt så mycket arbetsuppgifter, menar Spanedal och Acosta. Det som är glädjande från arkivet är att arbetarkampen lönar sig, att varje gång Stockholms sopgubbar stått på sig har de vunnit – läs mer om det här och här

Elin Gauffin

Miljöpartiet höjer SL-priset för kollektivtrafikanter

Miljöpartiet fortsätter sin marsch högerut. Förra året satte en proteststorm stopp för Moderaternas och övriga Alliansens försök att höja priset på SL-kortet. Rättvisepartiet Socialisterna var en del i detta. Våra insamlade 7 400 namn mot prishöjning lades till Skiftets 41 887 namn. Vi demonstrerade även två gånger utanför landstingshuset tillsammans med bussförare och tågförare som också kämpade mot nedskärningar inom kollektivtrafiken.

11136716_10205720550106089_1334062675863657527_n

Det var en seger när prishöjningen stoppades. Däremot stoppades inte miljardrullningen till konsulter och de kostsamma upphandlingsprocesserna av all kollektivtrafik och mycket sjukvård, varför ekonomin i landstinget går fortsatt dåligt.

Förra veckan hade Socialdemokraterna samtal med Alliansen. S var beredda att gå med på en prishöjning av SL-kortet mot att inga pengar skulle tas från välfärden, att busstrafiken skulle återställas och att upprustningen av Roslagsbanan skulle skjutas upp.

Istället har alltså Miljöpartiet gjort upp med Alliansen om en höjning på 40 kronor vid årsskiftet och en vidare höjning på 3,3 procent de två följande åren som innebär att kortet kommer att kosta 885 kronor om tre år.

Det värsta slaget mot miljö och klimat är att biljetten för enkelresa höjs från dagens 25 kronor till 30 kronor – en 20-procentig höjning! Detta slår hårt mot de som cyklar och åker kollektivt ibland och det minskar bilisters benägenhet att ställa bilen.

Att zonerna i kollektivtrafiken avskaffas och en enhetstaxa införs är bra. Men i övrigt är det skrämmande hur lite Miljöpartiet har fått igenom med detta svek. Fyra busslinjer som skulle ha lidit nedskärningar – direktbussar till Jordbro, Dalarö, Ösmo och Nynäshamn – fredas nu. Men bussar på 94 andra linjer försvinner. Tvärbanans Kistagren ska ha byggstart nästa år och spårvagnen i City gå ända fram till T-centralen. Det är tveksamt om detta är en satsning då byggandet skulle ha ägt rum hur som helst.

Att Miljöpartiet är helt inne i tänket om att kollektivtrafik ska kosta mer visas av att de tillsätter en utredning som ska se om indexreglering ska ske automatiskt, som i Västra Götaland där priset stiger med övrig prisutveckling.

– Istället för att ha kraftiga höjningar vart fjärde år vill vi ha indexreglering, då är det lättare att planera, säger Susanne Nordling, oppositionslandstingsråd för MP i Stockholms läns landsting, till Offensiv och får följdfrågan om sänkta priser på kollektivtrafik inte ens finns med som alternativ:

– Om förutsättningarna fanns skulle vi vilja det.

Men om man som Miljöpartiet nu förbinder sig till att göra upp om dessa taxefrågor med M, C, L och KD inför varje budget har man liksom redan bestämt sig. Förutsättningar är en kampfråga. Genom kamp underifrån som förra året kan förutsättningar skapas. Nu vet vi att vi inte kommer att få Miljöpartiets hjälp.

Denna omsvängning i Stockholms landsting är en symbolisk viktig fråga och innebär att Miljöpartiet bryter sig loss från de rödgröna och kliver in i det blåa lägret.

Elin Gauffin

Bilden från SEKOs demonstration mot upphandlingar och nedskärningar maj 2015.

SEKO1

Den kämpande sjöfartstrejken över

Sjöbefälens långa strid är över och ledde till att de fick behålla tarifflönesystemet. (foto: Natalia Medina)
Sjöbefälens långa strid är över och ledde till att de fick behålla tarifflönesystemet.

Strejken för sjöbefälen är över. Resultatet är både en framgång och ett bakslag. Tarifflönerna var en kärnfråga och dessa finns nu kvar i det ettåriga avtalet. Detta är tack vare strejken och den kampvilja som sjöbefälen har uppvisat under tre veckor. 

–På lång sikt har vi lyckats stoppa en lönedumpning ner mot dagens lägsta löner, säger ett av de sjöbefäl som har strejkat till Offensiv.

När det gäller den andra kärnfrågan, antalet avtal, är det mer krångligt. Tidigare fanns det tre avtal. Facket ville antingen ha ett gemensamt avtal eller att de tre gamla avtalen behölls. Nu blev det istället att det dyraste av avtalet, Waxholmsavtalet, försvann och att de som är anställda där får gå ner på Strömmaavtalet. Det innebär försämringar.

I Strömmaavtalet får inte befälen någon ersättning alls när de måste ligga flera timmar ute i skärgården och invänta turen tillbaka, så kallade ”liggtider”.

– De som har ersättning för liggtider idag får behålla dem i ett år, men hälften är säsongsanställda och de kommer in på Strömmaavtalet utan dessa ersättningar, berättar Sjöbefälsföreningens vd Mats Jäderland.

Hur kunde det bli så?

– Vi och Almega var alldeles för långt ifrån varandra. Den här biten är ett nederlag som är jättejobbigt för de sjöbefäl som berörs. Men det blev svårt när Waxholmsavtalet rent juridiskt inte existerade. Det var Stockholms Trafik som hade det avtalet och de förlorade upphandlingen till Strömma. Innan överlåtelsen sade Stockholms Trafik upp Waxholmsavtalet.

Så det är politikernas/upphandlingarnas fel?

– Ja absolut, så är det. Vi kommer att fortsätta verka för ett branschavtal. Det kommer att finnas en arbetsgrupp för detta med en opartisk ordförande som ska presentera ett förslag senast första december. Risken är att det blir mer urvattnat.

Offensiv har följt problemet under strejken med det omfattande strejkbryteriet som Almega har stått för. Många strejkande hade sett fram emot den 2 maj då vårtidtabellen startade, vilket skulle innebära stor press på företagen.

Eftersom kollektivtrafiken till sjöss är en så politisk fråga behövs en politisk kampanj gentemot landstinget som involverar så många stockholmare som möjligt till nästa avtalsrörelse. Sjöbefälen har visat en stark sammanhållning vilket ger god grund för den fortsatta kampen. ■

Continue reading ”Den kämpande sjöfartstrejken över”

Solidaritet kan knäcka företagens 20-tals metoder

Janne Lennerdahl, Leif Runefalk och Jesper Werle är några av de som tar strid mot Almega. (foto: Elin Gauffin)
Janne Lennerdahl, Leif Runefalk och Jesper Werle är några av de som tar strid mot Almega.

Varje dag i över en vecka har sjöbefälen samlats på strömkajen i Stockholm för att vakta sin strejk. Motparten arbetsgivarorganisationen Almega med medlemsföretag som Blidösundsbolaget bedriver ett aggressivt strejkbryteri som för tankarna till 1920-talet. De har också fört en offentlig lögnkampanj som utmålar sjöbefälen som högavlönade och giriga, med påståenden som att de tjänar 40 000 kronor i månaden.

 

–Inte ens slutlönen i vårt avtal är 40 000 kronor, hur kan vi då ha det som snittlön? Det rör sig snarare om
36 000 kronor, svarar Jesper Werle, som också förklarar att det är självklart att skeppare och maskinister vill ha kompensation för tider då de måste vänta i exempelvis sju timmar i skärgården på nästa tur.
I ett uttalande från Sjöbefälsföreningen (SBF) Klubb Blidösund den 13 april förklarar fackföreningen att strejken handlar om att Almega vill sänka lönerna med
2 000 kronor i månaden genom att införa individuella löner och genom att kräva att de nu tre gällande avtalen ska bli ett branschavtal på nivån för det lägsta av de tre avtalen – Strömmaavtalet.
”Nu hävdar Almega med dess medlemmar att SBF:s vägran att acceptera en lönesänkning för den anställda majoriteten i branschen, cirka 80 procent, skulle vara att hävda att man vill ha mer än industrins märke”.

Alla sjöbefäl jag träffar är tvärsäkra på sin sak: de tänker strida så länge det krävs för att tarifflönerna ska vara kvar. Individuella löner öppnar bara för ”rövslickeri”. Eftersom de knappt träffar redaren mer än en gång i månaden finns det ingen relation att bygga individuella löner på och med tanke på det öppna strejkbryteriet lär avståndet mellan skeppare/maskinister och redare ökat ännu mer.

Fredagen den 15 april hade Sjöbefälsföreningen bjudit in till en manifestation för att stoppa strejkbryteriet. Resenärerna får skämmas när de går förbi den långa kedjan av strejkvakter, men de stoppas inte. De är ju tredje part. Det är ett gissel för sjöbefälen att de flesta redare själva kan köra sina båtar.
De strejkande har med sig en present till redaren Tomas Hansen på Cinderella som står invid sin båt och flinar. Det är ett kuvert innehållandes en kopia på en Expressenartikel från 1974 med rubriken ”Vi ger oss aldrig”. På bilden finns Tomas Hansen i en kedja av strejkande sjöbefäl.
– Han var stridbar vänsterpartist under många år, idag är han redare och strejkbrytare, förklarar de strejkande för mig.

Några dagar senare får vi anledning att återkomma till 1974. Jag är tillbaka på kajen. Strejken omfattar nu alla sjöbefäl eftersom TRSM har vunnit en upphandling och kör norra och södra mellanskärgården från och med den 18 april. Stockholm Sjötrafik, det bolag som hade den trafiken innan TRSM,  blev uteslutna ur Almega för att de tillämpade det högsta avtalet.
Jag pratar med skepparna och maskinisterna om strategier för att stoppa strejkbryteriet. Facket lade ett strejkvarsel mot underentreprenörerna redan förra veckan. Har de begärt stöd hos Seko om att ta ut matroserna i strejk?
– Man kan vägra förhandla så länge strejkbryteriet pågår, säger Jesper Werle.
– Jag vet hur vi ska göra för vi har gjort det förut, säger Leif Runefalk som lär veta, då han har varit till sjöss sedan 1968.
– Det var under strejken 1974. Vi hade väldigt låga löner på den tiden. Precis som nu förekom en hel del strejkbryteri och vi kom ingenstans med strejken. Men det gick tack vare transportarbetarna.
– Internationella Transportarbetarefederationen hade kongress här i Stockholm samtidigt och vem var på besök om inte den legendariske Teamsterledaren Jimmy Hoffa. Hoffa gav sitt stöd och såg vad som behövdes göras. Så transportarbetarna gick ut i sympatistrejk och vägrade att köra diesel till båtarna. En teknisk chef på landstinget försökte själv köra dit diesel med egen lastbil, men det tog bara en vecka innan vi hade knäckt dem. Vi fick ordentligt höjda löner. Vi måste alltså komma åt dieseln.

Efter detta oväntade inhopp av Jimmy Hoffa ljusnade allt. Ja, företagens 1920-talsmetoder går att knäcka – med den fackliga solidariteten.
Sjöbefälens strejk är väldigt politisk. Det är uppenbart hur den nyliberala högerpolitiken från landstinget har lett till utdragna, kostsamma och snåriga upphandlingsprocesser där löntagarna får betala slutnotan. Glädjande nog har sjöbefälen också börjat organisera sig. Flera av dem har återuppstartat en socialistisk förening från förr, Röda Lanternan. Jag frågar vad föreningen gör:
– Röda Lanternan återlanserades för två år sedan. Vi har motsatt oss upphandlingarna. Vi har kampanjat mot ökad utflaggning och vi går i Första maj-tåget. Idag ska vi demonstrera mot Nobelmuseet, svarar Jesper Werle och hans bror Mårten som nu har anslutit.

Och ovanpå alla spännande historier läggs denna dag ytterligare en överraskning, nämligen den om det omstridda Nobelmuseet på Blasieholmen (där vi står) ur ett arbetarperspektiv. Det är inte bara överklassen i paradvåningar på Strandvägen som är emot Nobelmuseet. Där, mitt i Stockholm – det är svårt att tänka sig en mer central punkt – finns nämligen en massa arbetsplatser.
I tullhusen som måste rivas om museet ska byggas finns en myriad av verkstäder och lager som används för att laga och sköta om båtarna. De har ju rätt! Låt tullhusen vara kvar och därmed arbetets rätt att synas och finnas i centrala Stockholm.

Continue reading ”Solidaritet kan knäcka företagens 20-tals metoder”

Stockholm slits isär

 

Andel sysselsatta i Kungsholmen, hela Stockholm respektive Rinkeby/Kista (29-64 år) åren 1990-2013. Män i prickad linje, kvinnor i hel linje. (foto: )
Andel sysselsatta i Kungsholmen, hela Stockholm respektive Rinkeby/Kista (29-64 år) åren 1990-2013. Män i prickad linje, kvinnor i hel linje.

Stockholm befinner sig i spänningsfältet mellan att vara en motor för utveckling och risken att bli ett slagfält för sociala konflikter. Detta är enligt Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm slutsatsen av den alarmerande statistik som sammanställts i rapportenSkillnadernas Stockholm och som tydligt visar att de redan innan stora klyftorna har fortsatt att växa under de senaste tio åren.

Sveriges huvudstad befinner sig extremt långt ifrån ett av de fyra vackra inriktningsmål som uppdragsgivarna i det ”rödgröna” stadsstyret anammat för tiden fram till år 2018: ”Ett Stockholm som håller samman där alla barn ges lika möjligheter att uppnå kunskapsmålen, där bostäder finns till rimliga hyror och alla äldre garanteras en trygg ålderdom och där jämställdhet, jämlikhet och tillgänglighet är självklara förutsättningar för politiken.”

Allra allvarligast är de dramatiskt ökade skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn i mer välbärgade områden och stadens tio fattigaste stadsdelar, en skillnad som också har accelererat kraftigt mellan åren 2005 och 2012.

Medan andelen fattiga barnfamiljer, vars inkomst låg under 60 procent av medianinkomsten 2012 var 12 procent i hela staden, var andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer i Tensta 33 procent och i Rinkeby 42 procent.

Samtidigt som medelinkomsten i Stockholms innerstad mellan 1991 och 2012 har ökat med 64 procent har den i Skärholmen endast ökat med en procent och i Rinkeby-Kista med fem procent, vilket måste betyda en kraftigt sänkt realinkomst.

Skillnaderna i inkomst per vuxen invånare varierade år 2012 mellan 560 000 i Södra Ängby och 127 000 i Rinkeby.

Bakom rapportens siffror ligger självklart skrämmande skillnader i förvärvsfrekvens, trots att en stad som sedan år 2000 har vuxit med ett halvt Malmö inte skulle behöva ha några arbetslösa alls.

Medan andelen förvärvsarbetande i stadsdelar som Kungsholmen idag har ökat till samma höga nivå på 85 procent som innan krisen på 1990-talet, ligger den för kvinnor i Rinkeby-Kista kvar på 50 procent och för män på 60 procent, vilket för både kvinnor och män är långt under nivån 1990.Vad rapporten inte redovisar är hur skillnaderna i inkomst också har förstärkts av den omvända omfördelningspolitik som har bedrivits med sänkt a-kassa, sjukförsäkring och pensioner, samtidigt med upprepade jobbskatteavdrag, dramatiskt orättvisa subventioner och beskattning av boendet, RUT- och ROT-avdrag etcetera.

I Stockholm är skillnaden i medellivslängd för män med eftergymnasial utbildning och män med högst grundskola 6,9 år, jämfört med 5,2 år i riket. 38 procent av männen och 31 procent av kvinnorna i Rinkeby-Kista skattar också sin hälsa som sämre än god, jämfört med 16 procent av männen och 22 procent av kvinnorna på Kungsholmen.

Sämre kostvanor är samtidigt ett av huvudskälen till att 13 procent av alla treåringar i Rinkeby-Kista har kariesskadade tänder medan andelen på Kungsholmen bara är en procent, en faktor som väger allt tyngre ju äldre barnen blir.

Än tydligare växer skillnaderna när det gäller uppväxtvillkor och utbildning, ingångar till arbete och försörjning, boende och trygghet. Medan bara 6 procent av de unga på Norrmalm och Östermalm går ur grundskolan utan behörighet till gymnasieskolans nationella program var andelen i Rinkeby-Kista nästan fyra gånger högre, samtidigt som inskrivningsgraden till förskolan är lägst i Järvas stadsdelar.

I stadens mest missgynnade stadsdelar växer den farligt höga andelen unga utan vare sig utbildning eller förankring på arbetsmarknaden: i Rinkeby 9,4 procent av alla 20-24-åringar, i Husby 7,6 procent, i Tensta och Rågsved 7,0 procent.

Den extrema trångboddhet som utvecklats i dessa stadsdelar är också en sällan observerad orsak till en otrygg och instabil livssituation, som i hög grad försvårar barns och ungdomars studier, personliga integritet och sociala utveckling.

Medan Stockholms befolkning under åren 1998-2014 ökade med 175 000 byggdes enbart 52 000 nya lägenheter. Samtidigt som 69 000 hyresrätter försvann genom att ombildas till bostadsrätter minskade dessas andel från hälften till en fjärdedel av det totala bostadsbeståndet!

Så länge inte tillräckligt många nya hyresrätter med överkomliga hyror byggs begränsas låginkomsttagares möjligheter allt mer till att välja bostadsområde. I samma riktning verkar allt större inslag av marknadspriser.

När bostadsbristen är akut och segregeringen drivs på av att rikare stadsdelar stängs för låginkomsttagare blir trångboddheten i Rinkeby-Kista som en direkt konsekvens dubbelt så stor som på Östermalm. Den är i verkligheten ännu större på grund av det mörkertal som utgörs av invånare som inte är skrivna där de bor.

Enbart i Rinkeby-Kista finns det enligt nämndens remissvar 500 hushåll som antingen har andrahandskontrakt, korttidskontrakt eller som var inneboende, samtidigt som 84 hushåll på grund av akut hemlöshet tvingas bo på hotell eller vandrarhem till en kostnad som motsvarar 25 socialsekreterare!

Antalet barn i stadsdelen som bor på hotell eller vandrarhem, ofta långt ifrån sin skola, har ökat från så få som 10 år 2010 till 75 år 2015! Dessa problem, som må vara extrema i Stockholm och andra svenska storstäder, är inga isolerade undantag i ett Sverige där inkomstskillnaderna på senare år har vuxit mer än i många andra jämförbara länder.

Enligt rapporten har OECD uppskattat den förlorade ekonomiska tillväxtpotentialen på grund av de växande inkomstskillnaderna till 7,2 procentenheter av BNP 1990-2010, vilket enligt Offensivs kalkyl motsvarade 135 miljarder kronor 2010. Att en kommission för ett socialt hållbart Stockholm har tillsatts med uppdrag att analysera skillnaderna är förstås bra. Återstår att se hur den lyckas att därifrån ta fram förslag på konkreta åtgärder i rätt riktning.

Vad som framförallt krävs är en politisk mobilisering för att bryta segregeringen som kan öka trycket på stadens och Sveriges politiker från vänster innan de resulterar i destruktiva konsekvenser som än mer av droghandel och kriminalitet, rekrytering till terror eller nya kravaller.

Norra Järva Stadsdelsråd anordnar därför den 7 december ett Järva Cafémöte i Husby träff där vi har bjudit in Verdandis utredare Jan Edling, som skrivit en liknande rapport, Förorterna som Moder Svea glömde.

Den diskussionen kommer att bidra till krav på en konkret handlingsplan för att bryta Stockholms klasskillnader och segregering. Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm som också inbjudits har svarat att den är upptagen av ett annat evenemang. ■

Hur rött är Stadshuset?

 

72 999 namn överlämnades i fjol till Stadshuset med krav på upprustning av välfärden. Än har inte särskilt mycket hänt. (foto: Natalia Medina)
72 999 namn överlämnades i fjol till Stadshuset med krav på upprustning av välfärden. Än har inte särskilt mycket hänt.

För ett år sedan lämnade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) in 73 000 namn till det nya styret i Stadshuset med krav på upprustning av välfärden. Detta som en strategi i kampen mot rasismen. Här påbörjas en uppföljande granskning av de krav som utlovades, med start i äldreomsorgen och budgeten för 2016.

–Nix, vi har inte märkt någon större förbättring i arbetssituation eller personaltäthet med de rödgrönrosa i stadshuset, säger Lena Ezelius, facklig företrädare för Kommunal som organiserar hemtjänstpersonal i kommunens regi.

– Det är fortsatt katastrof!

Med tanke på att Stockholms stadshus var en nyliberal experimentverkstad och ett mörkblått nav för hela Allianssverige är det givet att maktskiftet har medfört några förbättringar. Stockholm är en av de kommuner där Feministiskt Initiativ sitter i ledningen och inget blocköverskridande samarbete behövs för att nå majoritet.

Äldreborgarrådsposten innehas av Clara Lindblom från Vänsterpartiet som har uttryckt stor förståelse för personalens svåra villkor och som har hörts i debatten för en bättre omsorg, men det verkar som att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga.

Ersättningen för hemtjänst räknas upp med 2 procent, till 52 miljoner kronor. Ersättningen för en hemtjänsttimme i kommunal regi ökas från 388 kronor till 396 kronor. Eftersom  priser och löner ökar med omkring 1,7-2 procent varje år är frågan om det blir någon kvalitetsförbättring alls. I de 388 kronorna ingår lokaler, chefskostnader, löner, förbrukning, planeringstid, dokumentation, arbetsplatsträffar och tid att ta sig mellan brukarna.

Krav på kollektivavtal i upphandlingarna var ett löfte förra året. Detta har inte genomförts. Stockholm tillämpar Lagen om valfrihet (LOV), vilket innebär fri konkurrens för privata hemtjänstföretag. Detta har inneburit en djungel av företag, vilket medför enorma byråkratikostnader då ett företag kan ha sina ”kunder” på olika ställen i stan med mycket stora avstånd emellan.

När detta helt höll på att knäcka vårdtagarna och personalen införde kommunen 2014 ett utökat kontrollsystem – Paragå – som skulle garantera att varje vårdtagare får den tid som den har rätt till enligt biståndsbedömningen. Detta medförde att antalet hemtjänstföretag halverades till 220 bolag – men hälften saknar fortfarande kollektivavtal.

Stockholm tillhör de väldigt få kommuner, enbart fem, som efter valet har pratat om att avskaffa LOV. Det går dock väldigt långsamt. Stockholm har tillsatt en utredning där det finns två alternativ: LOV eller lagen om offentlig upphandling (LOU). Om LOU väljs skulle det innebära att antalet privata utförare kan minskas betydligt. Varför en så långsam utredning med dessa alternativ?

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) anser att direktivet borde ha varit: Hur tar Stockholm tillbaka hemtjänsten i kommunal regi?

En kommunalisering är grundförutsättningen för att göra hemtjänsten mer mänsklig, då den ständiga konkurrensen mellan företag annars pressar villkoren neråt. Det är belagt att privat hemtjänst kostar mer och ger mindre tid för brukarna. Privatiseringarna har fört med sig enorma kontrollsystem och byråkrati för kommunen, vilket för alla inblandade utgör en väldigt pressande detaljstyrning.

Nu försöker Clara Lindblom komma åt denna detaljstyrning och införa ett annat system med ram­avtal, där brukaren och personalen mer fritt kan lägga upp vården utifrån dagsförutsättningarna. Det skulle säkert vara en förbättring, men inte utan att kommunaliseringen är genomförd.

Risken är annars att det kan bli en väldig press från företagen direkt mot brukaren när inte biståndshandläggaren har lika mycket att säga till om i fråga om detaljerna.

Den 25 september gick de rödgrönrosa ut med ett pressmeddelande där det stod att ”idag höjs lönerna för 7 099 kommunalt anställda”. Det var resultatet av förra årets låglönesatsning i budgeten, där de lägsta lönerna höjdes med 920 kronor till 19 000 kronor per månad respektive 880 kronor till 21 000 kronor per månad för de med utbildning och ett års erfarenhet.

Det här är väl ändå ett framsteg?

– Ett kortsiktigt. Vi i Kommunal krävde i förhandlingarna med kommunen att det borde ha varit en långsiktig satsning. Nu blev det bara för 2015. Det borde ha funnits garantier om att låglönesatsningen skulle höjas i paritet med höjningen av lägstalönerna i nästa års avtalsrörelse så att det märks att ett rött styre i Stockholm gör skillnad och att Stockholm därmed fortsatt ska ligga 920  eller 880 kronor över kollektivavtalets lägsta nivå, säger Lena Ezelius.

– Stadshuset säger att de vill bli av med allmän visstid som anställningsform. Men det blir svårt att förändra om inte ersättningssystemen ändras Ersättningssystemet för hemtjänsten utgår från utförda timmar hos brukarna. Om någon brukare går bort, flyttar eller får minskat bistånd minskas ersättningen och således måste enheterna ha visstidsanställda som en form av regulator för budgeten.

– Situationen inom hemtjänsten är fortfarande fullständig katastrof. Dåliga schemaläggningar, folk som stressar sönder sig, chefer med för stora ansvarsområden och så vidare. Det kan bara förbättras med mycket större ekonomiska satsningar än vad stadshuset gör. De flesta av oss går på schemalagd arbetstid, då enheterna inom äldreomsorgen ska vara bemannade 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Om vi får rätt till heltid blir det en väsentlig kostnadsökning för verksamheterna eftersom det blir fler timmar i schemaläggningen. För att fler ska kunna jobba heltid behövs många fler anställda eftersom heltidsanställningar som bas kräver fler för att få ihop vettiga scheman.

Märker du av någon speciell stämning bland kommunal­arbetarna?

– Uppgivenhet och trötthet. Jag har varit ute på alla arbetsplatser inom hemtjänsten i stadsdelen Enskede Årsta Vantör. Folk är förtvivlade och säger att de inte längre orkar jobba varannan helg eller långpass (arbetspass på 11-12 timmar) Vi försöker lära ut metoder de kan använda – de måste bland annat skriva tillbud och arbetsskador, eftersom de får psyko/sociala och fysiska problem av den hårda arbetsbelastningen och tuffa schemaläggningen. ■