Av Elin Gauffin
Har det någonsin funnits något som liknar Metoo-rörelsen i Sverige tidigare? Det är helt klart en rörelse – en genom årtionden uppdämd vrede som får sitt rasande utbrott.
Kategori: Kvinnokamp
”Surrogat är kvinnohat”
Av Lina Rigney Thörnblom
Rött Forum i Stockholm mobiliserade i lördags till en demonstration mot företaget Tammuz, vilka förmedlar surrogattjänster till svenskar. Detta trots att det i Sverige inte är tillåtet att använda sig av en surrogatmor.
Meeto intog gatorna – feminismen växer
Av Elin Gauffin
Metoo är den tredje, fjärde vågen av kvinnokamp som sveper över världen i år. Styrkan i att gå samman och ta kraft av att många gör det samtidigt har fått tiotusentals kvinnor att ta steget att berätta om sexuella övergrepp och trakasserier de har varit med om.
8-mars: Värme, kärlek, kamp
Årets 8 mars-firande i Stockholm började för vår del på morgonen då Lina Rigney Thörnblom, RS Haninge kommunfullmäktige, gjorde en presentation av socialistisk feminism på Långholmens Folkhögskola. ”Intressant, många ämnen, statistik och exempel” tyckte en av åhörarna som sedan gick vidare till en rad av feministiska punkter som elever på skolan ordnat.
Klockan 16.30 i Gamla Stan var det dags för Studenter mot Rasism hade bjudit in talare från sex olika organisationer till ett torgmöte. Noah Roxell och Anna Ek från Studenter mot Rasism (StMR) höll ett starkt öppningsanförande om tidigare generationers kvinnokamp och hur mycket som finns kvar att göra.
Lina Rigney Thörnblom från Rättvisepartiet Socialisterna talade mot nedskärningar och privatiseringar i kommunerna samt om behovet av gemensam kamp mot förtrycken – för socialistisk feminism. Farkhonde Ashena från Arbetarnas Röst varnade för högerns lönesänkningsoffensiv och om sina erfarenheter från Iran.
Judith Munoz höll ett gripande tal om mordet på hennes vän, miljö- och ursprungskämpen Berta Cáceres i Honduras, förra veckan. Lina Westerlund, ordförande för LR Stud Stockholm, talade om behovet av organisering och att ta vara på varandras olikheter.
Sedan tågade de 60-talet deltagarna iväg i en livfull demonstration till Norra Latins skolgård för att ansluta till 8-marskommitténs demonstration.
Denna var mindre än ifjol, men vad som var glädjande var att den dominerades av unga tjejer. Sång, dans och musik i ett stort hav av uppemot 2 000 personer där värmen och kärleken kändes på flera meters avstånd och alla som var där visste varför de var där: För att visa att kvinnokampen aldrig kommer att ta slut, att vi kvinnor aldrig kommer att ge upp förrän vi lever i ett jämställt samhälle där vi får lika lön och behandlas lika och ett samhälle där vi aldrig behöver känna oss oroliga eller rädda när vi kliver ut genom dörren varken på mornarna eller på kvällen.
Demonstrationen tågade genom staden hela tiden skrikandes ”Kvinnokamp – klasskamp” och ”Våra kroppar våra val – vi vill inte ha era jävla ideal”.
Väl framme vid Raol Wallenbergs torg var kurdiska kvinnoföreningen AMARA:s Ferah Bozcali den första talaren. Från att ha börjat med Daesh som mansdominansen i dess naknaste form och Turkiets AKP som vill skicka kvinnor tillbaka till medeltiden vände hon och avslutade med hyllningar till den pågående kvinnokampen. Även Lisa Palm från Feministiskt Initiativ och Johanna Granbom från Ung Vänster var antikapitalistiska i sina tal.
När sedan Talla Alkurdi från S-kvinnor fortsatte i samma spår blev det för mycket av hyckleriet för oss socialister på plats. Temat för demonstrationen var Gränslöst Systerskap. Då är det osmakligt att en representant från det regeringsinnehavande partiet, som står för en oemotsvarad omsvängning i asylpolitiken – vilket bokstavligen dödar kvinnor och barn på flykt – får avsluta demonstrationen oemotsagd.
Som tur är fortsätter kampen. Redan den 10 mars är det både planeringsmöte för demonstrationsgruppen för Folkkampanj för Asylrätt och nytt torgmöte med Studenter mot Rasism med asyltema, klockan 18.00 på Medborgarplatsen.
När vi kom hem såg vi Kimmie Taylors fantastiska bilder direkt från 8-marsfirandet i Rojava.
Noshen Shokor & Elin Gauffin
Polisen gjorde bort sig – skyller på antirasismen
Efter att Dagens Nyheter tagit upp om händelserna på festivalen We are Stockholm för sex månader sedan har Sverige fått en Köln-debatt. För kampen är det viktigt att följa vad Ida Östensson från organisationen Fatta Man sa i Aktuelltstudion den 11 januari ”om vi börjar söka problemet hos en liten grupp män inom gruppen män så kommer vi ingenstans. Det handlar inte om klass, etnicitet, funktionsvariation, läggning, religion – det handlar om kön, vi måste adressera gruppen män”.
En så stor grupp – män – betyder att det är frågan om samhälleliga strukturer. Därför krävs ifrågasättanden även av maktcentran som borgerlig media och polisen. T ex frågan: varför kommer detta upp just nu? Radio Stockholm tog upp om övergreppen redan i augusti, men andra medier höll tyst.
Enligt polisens interna rapport var det 170 000 festivalbesökare, 36 anmälningar om sexuella ofredande, 200 unga män avlägsnades under de fem dagarna varav 50 misstänktes för övergrepp ”företrädesvis flyktingungdomar från Afghanistan”. Fältassistenter på plats ger en annan bild (se faltarbetaren.wordpress.com)
Polisen har gjort bort sig. De uppmanade inte flickorna att göra polisanmälningar och de följde inte upp de avlägsnade våldsverkarna. Dessa män behöver konfronteras av samhället och få behandling för sitt beteende. Istället sammanfattade polisen offentligt med att det varit ”lugnt”. Genom att tiga om det sexuella förtrycket görs detta normalt och något vi får leva med.
Fortsätt läsa ”Polisen gjorde bort sig – skyller på antirasismen”
Hur rött är Stadshuset?
För ett år sedan lämnade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) in 73 000 namn till det nya styret i Stadshuset med krav på upprustning av välfärden. Detta som en strategi i kampen mot rasismen. Här påbörjas en uppföljande granskning av de krav som utlovades, med start i äldreomsorgen och budgeten för 2016.
–Nix, vi har inte märkt någon större förbättring i arbetssituation eller personaltäthet med de rödgrönrosa i stadshuset, säger Lena Ezelius, facklig företrädare för Kommunal som organiserar hemtjänstpersonal i kommunens regi.
– Det är fortsatt katastrof!
Med tanke på att Stockholms stadshus var en nyliberal experimentverkstad och ett mörkblått nav för hela Allianssverige är det givet att maktskiftet har medfört några förbättringar. Stockholm är en av de kommuner där Feministiskt Initiativ sitter i ledningen och inget blocköverskridande samarbete behövs för att nå majoritet.
Äldreborgarrådsposten innehas av Clara Lindblom från Vänsterpartiet som har uttryckt stor förståelse för personalens svåra villkor och som har hörts i debatten för en bättre omsorg, men det verkar som att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga.
Ersättningen för hemtjänst räknas upp med 2 procent, till 52 miljoner kronor. Ersättningen för en hemtjänsttimme i kommunal regi ökas från 388 kronor till 396 kronor. Eftersom priser och löner ökar med omkring 1,7-2 procent varje år är frågan om det blir någon kvalitetsförbättring alls. I de 388 kronorna ingår lokaler, chefskostnader, löner, förbrukning, planeringstid, dokumentation, arbetsplatsträffar och tid att ta sig mellan brukarna.
Krav på kollektivavtal i upphandlingarna var ett löfte förra året. Detta har inte genomförts. Stockholm tillämpar Lagen om valfrihet (LOV), vilket innebär fri konkurrens för privata hemtjänstföretag. Detta har inneburit en djungel av företag, vilket medför enorma byråkratikostnader då ett företag kan ha sina ”kunder” på olika ställen i stan med mycket stora avstånd emellan.
När detta helt höll på att knäcka vårdtagarna och personalen införde kommunen 2014 ett utökat kontrollsystem – Paragå – som skulle garantera att varje vårdtagare får den tid som den har rätt till enligt biståndsbedömningen. Detta medförde att antalet hemtjänstföretag halverades till 220 bolag – men hälften saknar fortfarande kollektivavtal.
Stockholm tillhör de väldigt få kommuner, enbart fem, som efter valet har pratat om att avskaffa LOV. Det går dock väldigt långsamt. Stockholm har tillsatt en utredning där det finns två alternativ: LOV eller lagen om offentlig upphandling (LOU). Om LOU väljs skulle det innebära att antalet privata utförare kan minskas betydligt. Varför en så långsam utredning med dessa alternativ?
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) anser att direktivet borde ha varit: Hur tar Stockholm tillbaka hemtjänsten i kommunal regi?
En kommunalisering är grundförutsättningen för att göra hemtjänsten mer mänsklig, då den ständiga konkurrensen mellan företag annars pressar villkoren neråt. Det är belagt att privat hemtjänst kostar mer och ger mindre tid för brukarna. Privatiseringarna har fört med sig enorma kontrollsystem och byråkrati för kommunen, vilket för alla inblandade utgör en väldigt pressande detaljstyrning.
Nu försöker Clara Lindblom komma åt denna detaljstyrning och införa ett annat system med ramavtal, där brukaren och personalen mer fritt kan lägga upp vården utifrån dagsförutsättningarna. Det skulle säkert vara en förbättring, men inte utan att kommunaliseringen är genomförd.
Risken är annars att det kan bli en väldig press från företagen direkt mot brukaren när inte biståndshandläggaren har lika mycket att säga till om i fråga om detaljerna.
Den 25 september gick de rödgrönrosa ut med ett pressmeddelande där det stod att ”idag höjs lönerna för 7 099 kommunalt anställda”. Det var resultatet av förra årets låglönesatsning i budgeten, där de lägsta lönerna höjdes med 920 kronor till 19 000 kronor per månad respektive 880 kronor till 21 000 kronor per månad för de med utbildning och ett års erfarenhet.
Det här är väl ändå ett framsteg?
– Ett kortsiktigt. Vi i Kommunal krävde i förhandlingarna med kommunen att det borde ha varit en långsiktig satsning. Nu blev det bara för 2015. Det borde ha funnits garantier om att låglönesatsningen skulle höjas i paritet med höjningen av lägstalönerna i nästa års avtalsrörelse så att det märks att ett rött styre i Stockholm gör skillnad och att Stockholm därmed fortsatt ska ligga 920 eller 880 kronor över kollektivavtalets lägsta nivå, säger Lena Ezelius.
– Stadshuset säger att de vill bli av med allmän visstid som anställningsform. Men det blir svårt att förändra om inte ersättningssystemen ändras Ersättningssystemet för hemtjänsten utgår från utförda timmar hos brukarna. Om någon brukare går bort, flyttar eller får minskat bistånd minskas ersättningen och således måste enheterna ha visstidsanställda som en form av regulator för budgeten.
– Situationen inom hemtjänsten är fortfarande fullständig katastrof. Dåliga schemaläggningar, folk som stressar sönder sig, chefer med för stora ansvarsområden och så vidare. Det kan bara förbättras med mycket större ekonomiska satsningar än vad stadshuset gör. De flesta av oss går på schemalagd arbetstid, då enheterna inom äldreomsorgen ska vara bemannade 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Om vi får rätt till heltid blir det en väsentlig kostnadsökning för verksamheterna eftersom det blir fler timmar i schemaläggningen. För att fler ska kunna jobba heltid behövs många fler anställda eftersom heltidsanställningar som bas kräver fler för att få ihop vettiga scheman.
Märker du av någon speciell stämning bland kommunalarbetarna?
– Uppgivenhet och trötthet. Jag har varit ute på alla arbetsplatser inom hemtjänsten i stadsdelen Enskede Årsta Vantör. Folk är förtvivlade och säger att de inte längre orkar jobba varannan helg eller långpass (arbetspass på 11-12 timmar) Vi försöker lära ut metoder de kan använda – de måste bland annat skriva tillbud och arbetsskador, eftersom de får psyko/sociala och fysiska problem av den hårda arbetsbelastningen och tuffa schemaläggningen. ■
Många demonstrerade mot polisens kvinnoregister
Södertörnspolisen i Stockholm har under tio års tid registrerat kvinnor som har anmält våld och hot från män. Liksom upptäckten av polisens register av romer är det här ytterligare en kränkning och ett svek mot dem som polisen har i uppgift att skydda. Därför samlades omkring 250 personer den 17 januari på Medborgarplatsen i Stockholm.
Fortsätt läsa ”Många demonstrerade mot polisens kvinnoregister”
Internationell protestdag för aborträtt i Irland
Irland har en av världens hårdaste abortlagar vilket har lett till kvinnors död. Den 28 oktober hölls protester över hela världen till stöd för kampen för aborträtt på Irland.
Fortsätt läsa ”Internationell protestdag för aborträtt i Irland”
Vårdvrål mot nedskärningar
En vecka innan valet, den 7 september, samlades ett hundratal aktivister inom vården för ett vårdvrål för bättre arbetsmiljö. Kraven som togs upp var tillräckliga och väl prioriterade resurser, ett hållbart arbetsliv och ökat personalinflytande.
Manifestationen var organiserad av olika gräsrotsrörelser inom vård och omsorg: Hemtjänstupproret, Sjuksköterskor ryter ifrån, Socialistiska läkare, Barnmorskor för trygg och säker vård och Inte under 24 000.
Fortsätt läsa ”Vårdvrål mot nedskärningar”
Internationella kvinnodagen samlade 2 000
Under den internationella kvinnodagen den 8 mars demonstrerade runt 2 000 personer i Stockholm i 8 mars-kommitténs demonstration som började på Mariatorget för att sedan tåga mot Medborgarplatsen.
En av de viktigaste frågorna som togs upp var samtyckeslagstiftningen, som många både bland de som höll tal och deltagare under demonstrationen ville förändra. En annan fråga som var stor är höjda löner för kvinnor. ”Hela lönen och halva makten” hördes på många håll. Stämningen under demonstrationen visade att någonting har förändrats i medvetenheten när det gäller kvinnofrågor. Det senaste årets uppmärksammade våldtäktsdomar och den proteststorm som har kommit efteråt skärper mångas krav på en förändring.
På Mariatorget talade ett antal personer från olika organisationer. En av talarna var Rosanna Dinamarca för Vänsterpartiet, som sade att den viktigaste kvinnofrågan just nu är ett ja till en samtyckeslagstiftning. Skulle en ny lag genomföras menar hon att det kan ändra normen generellt. Vänsterpartiet vill ha en ny brottsrubricering, ”grov oaktsam våldtäkt”. Dinamarca sade att det skulle innebära att även fall som de som har frigivits den senaste tiden skulle räknas som våldtäkter och beläggas med straff. Men på den egna frågan om hur vi ska ta oss vidare i kampen och hur vi ska vinna gav hon endast svaret ”tillsammans”, utan någon politisk analys eller svar på vad som konkret bör göras.
Sissela Nording Blanco, talesperson för Feministiskt Initiativ, tog upp frågan om aborträtten, som attackeras på många ställen just nu. Hon nämnde också att våldet mot kvinnor och hbtq-personer ökar, och att Fi går till val med viljan att ändra detta. Enligt henne har Fi nu lika många medlemmar som Sverigedemokraterna när de röstades in i riksdagen och hon menar att Fi har en stor chans att röstas in och ta SD:s plats, under parollen ”Ut med rasisterna, in med feministerna”.
Revolutionär Kommunistisk Ungdom deltog också på demonstrationen och från dem talade Johanna Emanuelsson, som påpekade att det kapitalistiska systemet är ohållbart. Hon sade att framförallt kvinnor kan vittna om det förtryck som högerpolitiken innebär, och ställde kraven om en återsocialisering och 6 timmars arbetsdag. Hennes tal var det absolut mest politiska, medan politik annars saknades i talen.
Bland deltagarna fanns det däremot ett intresse för kvinnokamp, vilket flera kopplade ihop med kampen för bostäder, arbete och omsorg. Det politiska svaret på sexismen och kvinnoförtrycket är inte Rosanna Dinamarcas enkla svar ”tillsammans”. Det krävs en gemensam kamp, men den måste vara politisk och ta upp alla aspekter i samhället. Patriarkatet är en viktig del inom det kapitalistiska systemet och förstärks när nyliberalismen förstärks. Vi måste kämpa mot kapitalismens nedskärningar på arbeten, löner, bostäder, pensioner och så vidare, som främst drabbar kvinnor. Det är ingen slump att kvinnodominerade yrken får utstå de hårdaste nedskärningarna på personal och löner.
En ny samtyckeslag är någonting som många vill ha. En sådan lag vore bra, men är inte tillräckligt. Sexistiska domare ska kunna avsättas och med särskilda domstolar som utreder sexualbrott finns det en större chans att offren får rättvisa. Framförallt krävs en hård masskamp bland kvinnor och män mot sexismen, kvinnoförtrycket och mot kapitalismen. Kampen för kvinnors rättigheter kommer alltid att gå hand i hand med kampen mot nedskärningar, mot rasism, homofobi och andra former av förtryck, och det är vår roll som socialister att bekämpa dem.
——————————————————————————————————————————————-
Flera personer berättade för Offensiv under Internationella kvinnodagen i Stockholm om varför kampen är fortsatt viktig.
Varför är det viktigt att demonstrera på kvinnodagen?
– Jag tycker att det är viktigt att visa hur många vi är, säger Linnea Glav Lundin.
Vilken är årets viktigaste politiska fråga för att öka jämställdheten? Vad kräver du av politikerna?
– Samtyckeslagen! Och löner, att vi än i dag har mycket lägre lön än männen.
Hur påverkar sexismen dig och hur märks sexismen idag?
– På mitt arbete är det sjukt ojämställt. Jag arbetar som betongbilschaufför och där är det mycket äckliga blickar och kommentarer som: ”Lilla gumman du kan inte göra det här” eller ”Ser du över ratten eller?” Jag märker av det nästan dagligen i mitt arbete. Men också att andra tycker att det är så coolt att jag är lastbilschaufför, den coolstatusen måste försvinna. En tjej kan köra lastbil lika bra som en man kan göra, om inte bättre, avslutar Linnea.
Varför är det viktigt att demonstrera på kvinnodagen?
– Det är väldigt viktigt med jämställdhet. Jag tycker också det var spännande att höra hur de jämförde att det är lika många som gått med i Fi som det var i Sverigedemokraterna när de kom in i riksdagen, säger Cornelia.
Vilken är årets viktigaste politiska fråga för att öka jämställdheten? Vad kräver du av politikerna?
– Jag tycker det är väldigt viktigt med samtyckeslagen, att de måste se över hur man dömer i en våldtäkt. Allt inom arbetsmarknaden. Det är inte jämställt inom något område, så alla frågor är viktiga.
Hur påverkar sexismen dig och hur märks sexismen idag?
– Jag tycker den märks hela tiden, överallt. Jag jobbar i receptionen i ett stort kontorshus där det är mest män. Det känns som man ska vara dem lite till lags och det är inte lika okej för en kvinna att säga hur hon vill ha det, för då kan hon upplevas som otrevlig. Men när män med en viss tjänst ställer krav får de ett annat bemötande. Jag tycker det märks i kontorsområden för de kompromissar inte, avslutar Cornelia.
Rättvisepartiet Socialisterna Stockholm 