Succé för Lärarmarschen i Stockholm

Hela Mynttorget fylldes

Lärarmarschen den 18 maj och 19 maj samlade tusentals lärare, förskollärare, fritidspedagoger, barnskötare, kuratorer och annan skolpersonal i demonstrationer på sju orter i Sverige. Ett uppror mot nedskärningar, nedläggningar, stora barngrupper och ett allt mer pressat läge för personal och barn bubblar i hela landet; Nu säger vi stopp!

I Stockholm marscherade tusentals från Sergels torg till Mynttorget som fylldes till bredden:

”Vi bygger, bygger upp och ni river, river ner!” och “Ropen skalla, likvärdig förskola, skola för alla!”, var några av de talkörer som ropades.

På Myntorget talade Anki Jansson, Förskoleupprorets grundare, Alexander Skytte initiativtagaren till Lärarmarschen samt representanter från Kommunal, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.

Yrkesläraren Maria Ahlberger, som har arbetat på alla nivåer inom både barnomsorgen och skolan sedan 1985 ser många anledningar att marschera för bättre villkor.

– Skolan har ända sedan den blev kommunal på 1990-talet bara fått bli sämre och sämre och att barnomsorgen inte får ekonomiska förutsättningar till vare sig pedagoger, lokaler eller läromedel.

– Det är värre och värre problem med segregation, allt för stora barngrupper och trängre, slitna lokaler. Dåliga arbetsförhållanden urholkar hela barnomsorgen och gör förskolans och skolans yrken till lågstatusyrken. Det gör mig frustrerad och förbannad.

Även Sofi, en ung lärare i en F-3-skola tycker att skolans utveckling med kommunalisering, vinstdrift och nedskärningar är sjukt dålig.

– Vi måste satsa på skolan, det får inte bli några fler nedskärningar.

Ragnar Sjölander, talare för Lärarnas Riksförbund, påminde om hur “ett av världens bästa skolsysten” har tillåtits förfalla både genom kommunaliseringens konstanta budgetprövningar, nedskärningar och genom vinstdrivande friskolor.

Arne Johansson

Annonser

Förortsforum 2018: Bygg om Sverige jämlikt och hållbart

Rrriotsamba uppträdde på Husby torg.

Av Sebastian Olsson

Förortsforum för rättvisa i Husby den 19 maj samlade trots strålande sommarväder 111 deltagare i Folkets Husby, både boende på Järva och aktiva i en rad förorts- och välfärdsorganisationer och nätverk. 

Växande förskoleuppror

Av Elin Gauffin

Under kampparollerna ”Nu tar tystnadskulturen inom förskolan stopp, nu går vi samman och mobiliserar oss. Nu måste politiker och beslutsfattare lyssna” har Förskoleupproret tagit nya steg sedan förra veckan.

Samling i Rågsved för trygghet och satsningar

Efter skottlossning utanför bostadshus i Rågsved samlade nätverket Rågsvedspäron på torsdag till manifestation på torget och möte i Folkets Hus. Omkring 80 personer trotsade kylan för att diskutera trygghet i Rågsved. 

På torget berättade Lina Westerlund från föräldranätverket Rågsvedspäron om bakgrunden. Hon citerade hur en mamma beskrivit skottlossningen på Sköllerstagatan den 1 januari: ”Kulorna gick in i ett fönster inte mer än 100 meter bort och hylsor hittades utanför. Jag tog min fem månaders dotter och satt på golvet under fönstret för jag visste inte om de skulle komma körandes och dra av en skottsalva till…”.

Manifestationen samlades kring parollerna:
– Aldrig mer skottlossning bland våra hus
– För satsningar på skola, kultur och föreningsliv
– Samverkan för ett tryggt Rågsved för alla

På torget talade Anna König Jerlmyr, gruppledare för Moderaterna i Stockholms stad, som ville förstärka polisen. Ulf Walther, ordförande i stadsdelnämnden för Enskede-Årsta-Vantör, talade också om nämnden verksamhet i Rågsved. Per-Åke Westerlund, Rättvisepartiet Socialisterna, tog sin appell upp vad som leder till otrygghet – nedrustningen av offentlig service, inte minst skolan, hyrorna och bostadsbristen, rasism och diskriminering, men också kriminalitet och droger. Grunden är den orättvisa högerpolitiken. Med exempel från Husby uppmande till fortsatta möten för att sätta press på bostadsbolag, politiker och myndigheter.

På mötet redogjorde Leif Rönngren för Folkets hus omfattande verksamhet: läxläsning, nattvandring, hjälp att förstå och överklaga myndigheters beslut, stöd till boxningsklubben mm. Även polisen deltog och svarade på frågor. Skottlossningen är fortfarande ett ouppklarat brott. Andra föreningar och kommunal verksamhet i området presenterades.

Abdullahi Mohyaddin, vice ordförande för Somaliska Föreningen var en av deltagarna:

– Jag hörde själv skotten på nyårsdagen. Det är mycket viktigt att vi samlas så här för att försvara tryggheten i Rågsved. Vi behöver formulera krav och dämpa oron.

Lina Westerlund från arrangörerna kommenterade efteråt:
– Själva skottlossningen är förstås en polisiär fråga, men vi tänkte att någonting måste vi väl ändå kunna göra! Så tänkte vi att det görs säkert redan en massa bra saker och att det vill vi lyfta fram och samlas kring.

– Med manifestationen på torget ville vi markera mot den skottlossning som ägde rum bland våra bostadshus att det är fan inte okej! Men vi ville också sända ut ett positivt budskap till oss själva och alla boende i området genom att samla alla goda krafter som på olika sätt jobbar för trygghet och gemenskap.

– Det öppna mötet gav en möjlighet till oss boende att ställa frågor till såväl polis som politiker, men var viktigt också för kontakten mellan oss boende och verksamma i området. Genom ökad samverkan och stärkt gemenskap har vi en god grund att stå på för att tillsammans möta orättvisor och skapa trygghet nu och framöver!

Resursskolor utan resurser

Manifestation mot attacken på barn med behov av särskilt stöd: ”På resursskolorna har lärarna sagt ’Vet du vad ditt barn KAN?’ istället för ’Vet du vad ditt barn inte kan?’, som vi får höra på andra skolor”. Flera hundra personer, främst föräl­drar och elever, samlades den 22 augusti utanför stadshuset i Stockholm.

Det fanns en påtaglig ilska bland de som deltog på protesten. Främst var den riktad mot skolborgarrådet ­Lotta Edholm (FP). Edholm har stått i spetsen för de senaste attackerna på elever med behov av särskilt stöd. Föräldrarna till dessa elever fick först några dagar innan skolstarten reda på att ­reglerna för bidrag till elever med särskilda behov har ändrats. Med andra ord; försämrats.

Edholm menar att det i själva verket är en omfördelning, då pengarna istället går till ”vanliga” skolor som på så sätt kommer att ha mer resurser till att skapa en bra skolmiljö för dessa elever. Men hon igno­rerar med detta de problem som redan finns på nästan alla Sveriges skolor: för stora klasser och ett stressigt klimat för både lärare och elever – för att bara nämna två.

Det är just i sådana här klimat som elever med exempelvis ADHD och Aspergers syndrom vanligtvis inte klarar av att fokusera. De behöver ofta en lugn miljö med starka rutiner och förutsägbarhet. 1 500 elever sökte bidrag inför terminstarten. Av dem nekades hela 1 000 elever och de 500 bidrag som beviljades var i många fall kraftigt reducerade, och i vissa fall halverade. Resursskolan Liljanskolan fick bara två dagar innan skolstarten veta att de inte kommer att få nog med pengar för att kunna fortsätta att bedriva en verksamhet.

Under protesten utanför Stadshuset talade många upprörda föräl­drar och elever.

– Målet med den här manifestationen är att riva upp beslutet, sa Bente Danielsson, en av initiativtagarna till protesten.

– Mitt barn har inga problem. Skolan har problem!, fortsatte hon. De elever som höll tal var också tydliga med vad de tyckte om beslutet.

– Jag ville bara säga att Lotta säger att hon sparar, men man sparar genom att alla mår bra, sa exempelvis Leo, som själv går på en resursskola.

Talkörer som ”Lotta sparar, barnen betalar!” och ”Stäng inte ute ­våra barn!” ropades under protesten. När manifestationen sedan gick för att överlämna ett brev till Edholm ­skickade hon, istället för att själv ta emot brevet, ner kollegan Karin Hasselblad. Hasselblad meddelade att Edholm precis hade kommit ut från ett ­möte, och därför inte kunde komma ner – något som möttes av utrop som ”Fegis!” och ”Du borde skämmas, Lotta!”.

Offensiv pratade med Eva-Lena Sydäng, en förälder med barn i behov av särskilt stöd, som nu drabbas av nedskärningen.

– Den här nedskärningen kommer att drabba alla barn, även barn utan diagnoser, eftersom man nu buntar ihop alla barn utan tanke på den påverkan det har. Alla skolor känner är i chock över det här beslu­tet. Strategiskt gjort av politikerna att meddela och genomföra beslutet så kort tid innan skolstart.

– Vi har varit ute mycket i media för att sprida detta, och nu är det bara att hoppas på resultat. Fackföre­ningarna har tyvärr inte engagerat sig så mycket i den här kampen. Men detta är nog bara början på en längre resa med återkommande attacker.

– Nu ger sig politikerna på fel grupp. Vi är föräldrar som är vana att fajtas och kämpa för resurser. Vi har kämpat för det förut och vi ska göra det igen!

Anna Löfgren

Robert Bielecki

Krönika: Tvåhövdade politiker, skoldebatter och picknick i Almedalen

Förra veckan diskuterade jag lärartäthet och papperslösa elevers situation med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, jag spelade ”Spelet om gymnasieskolan” och pratade om bristen på likvärdighet med Socialdemokraternas skolpolitiska talesperson, Ibrahim ”Ibbe” Baylan, och jag satt på en picknickfilt i Almedalen och samtalade om kravet på nationell kunskapsskola med Tomas Tobé, Moderaternas skolpolitiska talesperson.

Hemmasittarna: barn utan skola

Krisen i skolan måste mätas genom den grupp som drabbas allra hårdast. De har knappt uppmärksammats alls, för det rör sig om en minoritet. Men det är dessvärre en växande minoritet – hemmasittarna.
De som berövas sin grundskoleutbildning. Skolkrisen innebär ingen skola alls för allt fler.

Min vän, vi kan kalla henne Karin, är väldigt sammanbiten när hon talar om det här. I ett helt år har hennes son nu varit hemma från skolan. Hon har som ensamstående mamma fått bära hela ansvaret själv; istället för stöd från samhället har hon och sonen snarare blivit motarbetade. ­Detta har lett fram till beslutet att starta en självhjälpsgrupp för föräldrar i samma situation.
Du som läser det här och vill vara med/hjälpa till – kontakta undertecknad som förmedl­ar kontakten.
– Min son Viktor (fingerat namn) slutade att gå till skolan för ett år sedan. När jag inte lyckades få iväg honom till skolan gick jag till socialen för att få hjälp. Det är ju ett allvarligt problem och det råder skolplikt.
– Jag hade tagit reda på att Magelungens specialskola har ett uppsökande team med ett hemmasittarprogram. Det är ett väldigt lyckat program, där specialister kommer hem och jobbar med barnet för att etablera rutiner och bryta negativa mönster (som förvriden dygnsrytm) på ett tidigt stadium – innan det är för sent.
– Jag föreslog det här till ­socialen, men de sa blankt nej. Jag misstänker att de tyckte att det var för dyrt. Det är dyrt, men de sociala vinningarna är så mycket större.
– Istället satte socialen in familjeterapi för mig. Det kostar dem inget, de har egna terapeuter. Där var ju allt fokus på att jag som förälder bar ansvaret, att vi hade dålig relation som måste repareras.
– Viktor var hemma hela våren och fick fysiska men av allt sittande och matmissbruk. Frustrationen blev ett problem för hela familjen. ­Varken socialen eller skolan tog hänsyn till att det akuta problemet som måste lösas var att han inte gick till skolan. Jag fick själv driva på för en utredning och för att skolan och socialtjänsten ens skulle prata med varandra.

– När diagnosen ADHD kom i slutet av sommaren brydde sig skolan inte. Inga insatser som är anpassade till ADHD-problematik eller ­reaktion överhuvudtaget. Ungdomsmottagningen sa att ett stort nätverksmöte skulle hållas med skola, socialen, utredningsteamet och familjen – men det gjordes aldrig. Allt soc gjorde var att tillsätta en kontaktperson till Viktor som inte har kommit någon vart och nu gett upp.
– Skolan tvingade oss att byta skola (till en skola som ligger mycket längre bort). Ingen pratade någonsin med Viktor. De visste att han inte ville byta skola. De hade sagt till mig att övergången till den nya skolan skulle få ta så lång tid det måste ta. Men när Viktor en dag gick till ­skolan kom rektorn fram och sa ”Du ska inte vara här längre”.
Karin har blivit påläst under året som gått. Hon hänvisar till kurslitteratur på socialhögskolan – Socialt arbete (Börjesson) – där det står att finns det en diagnos i familjen ska familjen inte behandlas som en dysfunktionell familj under behandling­en, utan fokus och hänsyn ska läggas på diagnosen. Ändå togs diagnosen inte ens med i socialtjänstens utredning.
De signaler som Karin har fått är att hon själv bär ansvaret för sonens kris. Att hon är ensamstående ­bemöts med fördomar.
– Om jag nu är så dålig förälder: varför har jag själv anmält det här till socialen, gått ner i arbetstid och stridit in på nerverna för honom under det här året?
Vi diskuterar orsakerna till denna kris och ringar in två områden: skolans omvandling och socialtjänstens brutalisering.
Inte minst socialsekreterare själva har varit ute i protester det senaste året mot besparingskrav som gör att de inte får besluta om nödvändiga insatser.

Skolvalssystemet gör att elever som har lätt för sig flyr vissa skolor. Detta gör att skolor som blir ”bortvalda” får ett så tungt arbete att de inte klarar av elever med diagnoser.
Allt tyder på att det är fler som sitter hemma. Karin känner fyra familjer i sitt närområde med samma problem. Just som vi pratar om det här kommer lokaltidningen Mitt I med uppslaget ”Ingen skola har plats för Oskar”. Där berättas om att skola efter skola har misslyckats med att möta Oskars särskilda behov. Ett muntligt löfte från en chef på socialtjänsten och ett besök på en specialskola – som de tackade ja till – var plötsligt inte värt något. Nu heter det att ­sonen måste utredas vidare.
”Vi hade blivit lovade plats och det finns ingen tid att vänta på en ny utredning. Det är nog viktigt med rutiner för ett barn som är friskt men ännu viktigare för ett barn med diag-noser”, säger mamman i tidningen (den 15 januari).

En till vän, Angelica, har varit med om en liknande resa. Även hon berät­tar att så fort socialtjänsten får reda på att man är ensamstående så betraktas man som dålig förälder.
– Under de här två åren som min son missat skolan har skolan och BUP så många gånger sagt till mig att budgeten inte räcker för den utbildning han behöver. Det tog ett helt år för BUP att få klart utredningen (som kan gå mycket fortare). Han lider bland annat av drag av autism. Under de här åren var han sjukskriven. Skolan har plikt att ordna med hemundervisning, men det har den inte gjort.
– Jag har fått strida så, läsa på en massa, kontaktade skolchefen för ­hela Stockholm. Till slut togs frågan upp på stadsdelsnämndens möte och nu har han äntligen blivit inskriven på en specialskola, där han har gått i en vecka.
Sista ordet får gå till Karin och självhjälpsgruppen:
– Vi som drabbas får höra att vi är problemet. De vill isolera oss. Det kan vi inte gå med på. Det är ett systemfel. Hör av er till mig. Tillsammans kan vi bli starka!

Intervju: Elin Gauffin