Hemmasittarna: barn utan skola

Krisen i skolan måste mätas genom den grupp som drabbas allra hårdast. De har knappt uppmärksammats alls, för det rör sig om en minoritet. Men det är dessvärre en växande minoritet – hemmasittarna.
De som berövas sin grundskoleutbildning. Skolkrisen innebär ingen skola alls för allt fler.
hemmasittarna

Min vän, vi kan kalla henne Karin, är väldigt sammanbiten när hon talar om det här. I ett helt år har hennes son nu varit hemma från skolan. Hon har som ensamstående mamma fått bära hela ansvaret själv; istället för stöd från samhället har hon och sonen snarare blivit motarbetade. ­Detta har lett fram till beslutet att starta en självhjälpsgrupp för föräldrar i samma situation.
Du som läser det här och vill vara med/hjälpa till – kontakta undertecknad som förmedl­ar kontakten.
– Min son Viktor (fingerat namn) slutade att gå till skolan för ett år sedan. När jag inte lyckades få iväg honom till skolan gick jag till socialen för att få hjälp. Det är ju ett allvarligt problem och det råder skolplikt.
– Jag hade tagit reda på att Magelungens specialskola har ett uppsökande team med ett hemmasittarprogram. Det är ett väldigt lyckat program, där specialister kommer hem och jobbar med barnet för att etablera rutiner och bryta negativa mönster (som förvriden dygnsrytm) på ett tidigt stadium – innan det är för sent.
– Jag föreslog det här till ­socialen, men de sa blankt nej. Jag misstänker att de tyckte att det var för dyrt. Det är dyrt, men de sociala vinningarna är så mycket större.
– Istället satte socialen in familjeterapi för mig. Det kostar dem inget, de har egna terapeuter. Där var ju allt fokus på att jag som förälder bar ansvaret, att vi hade dålig relation som måste repareras.
– Viktor var hemma hela våren och fick fysiska men av allt sittande och matmissbruk. Frustrationen blev ett problem för hela familjen. ­Varken socialen eller skolan tog hänsyn till att det akuta problemet som måste lösas var att han inte gick till skolan. Jag fick själv driva på för en utredning och för att skolan och socialtjänsten ens skulle prata med varandra.

– När diagnosen ADHD kom i slutet av sommaren brydde sig skolan inte. Inga insatser som är anpassade till ADHD-problematik eller ­reaktion överhuvudtaget. Ungdomsmottagningen sa att ett stort nätverksmöte skulle hållas med skola, socialen, utredningsteamet och familjen – men det gjordes aldrig. Allt soc gjorde var att tillsätta en kontaktperson till Viktor som inte har kommit någon vart och nu gett upp.
– Skolan tvingade oss att byta skola (till en skola som ligger mycket längre bort). Ingen pratade någonsin med Viktor. De visste att han inte ville byta skola. De hade sagt till mig att övergången till den nya skolan skulle få ta så lång tid det måste ta. Men när Viktor en dag gick till ­skolan kom rektorn fram och sa ”Du ska inte vara här längre”.
Karin har blivit påläst under året som gått. Hon hänvisar till kurslitteratur på socialhögskolan – Socialt arbete (Börjesson) – där det står att finns det en diagnos i familjen ska familjen inte behandlas som en dysfunktionell familj under behandling­en, utan fokus och hänsyn ska läggas på diagnosen. Ändå togs diagnosen inte ens med i socialtjänstens utredning.
De signaler som Karin har fått är att hon själv bär ansvaret för sonens kris. Att hon är ensamstående ­bemöts med fördomar.
– Om jag nu är så dålig förälder: varför har jag själv anmält det här till socialen, gått ner i arbetstid och stridit in på nerverna för honom under det här året?
Vi diskuterar orsakerna till denna kris och ringar in två områden: skolans omvandling och socialtjänstens brutalisering.
Inte minst socialsekreterare själva har varit ute i protester det senaste året mot besparingskrav som gör att de inte får besluta om nödvändiga insatser.

Skolvalssystemet gör att elever som har lätt för sig flyr vissa skolor. Detta gör att skolor som blir ”bortvalda” får ett så tungt arbete att de inte klarar av elever med diagnoser.
Allt tyder på att det är fler som sitter hemma. Karin känner fyra familjer i sitt närområde med samma problem. Just som vi pratar om det här kommer lokaltidningen Mitt I med uppslaget ”Ingen skola har plats för Oskar”. Där berättas om att skola efter skola har misslyckats med att möta Oskars särskilda behov. Ett muntligt löfte från en chef på socialtjänsten och ett besök på en specialskola – som de tackade ja till – var plötsligt inte värt något. Nu heter det att ­sonen måste utredas vidare.
”Vi hade blivit lovade plats och det finns ingen tid att vänta på en ny utredning. Det är nog viktigt med rutiner för ett barn som är friskt men ännu viktigare för ett barn med diag-noser”, säger mamman i tidningen (den 15 januari).

En till vän, Angelica, har varit med om en liknande resa. Även hon berät­tar att så fort socialtjänsten får reda på att man är ensamstående så betraktas man som dålig förälder.
– Under de här två åren som min son missat skolan har skolan och BUP så många gånger sagt till mig att budgeten inte räcker för den utbildning han behöver. Det tog ett helt år för BUP att få klart utredningen (som kan gå mycket fortare). Han lider bland annat av drag av autism. Under de här åren var han sjukskriven. Skolan har plikt att ordna med hemundervisning, men det har den inte gjort.
– Jag har fått strida så, läsa på en massa, kontaktade skolchefen för ­hela Stockholm. Till slut togs frågan upp på stadsdelsnämndens möte och nu har han äntligen blivit inskriven på en specialskola, där han har gått i en vecka.
Sista ordet får gå till Karin och självhjälpsgruppen:
– Vi som drabbas får höra att vi är problemet. De vill isolera oss. Det kan vi inte gå med på. Det är ett systemfel. Hör av er till mig. Tillsammans kan vi bli starka!

Intervju: Elin Gauffin

Rädda Bussenhusskolan – demonstrera den 14 juni

Tre skolor ska läggas ned i Stockholm, i Tensta, Rinkeby och Akalla. Ändå beräknas barnkullarna bli större och större. Igår samlade medlemmar från Rättvisepartiet Socialisterna i Tensta till ett möte med parollen ”Rädda Bussenhusskolan” där både föräldrar och elever deltog. 

Elever på Bussenhusskolan deltog på mötet
Elever på Bussenhusskolan deltog på mötet

En demonstration beslutades att genomföras den 14 juni utanför Tensta träff, där stadsdelsnämnden har möte.
Beslutet om nedläggningen har tagits totalt över huvudet på föräldrar, elever och lärare. ”Vi fick ett brev hemskickat till oss. Ingen mer information gavs”, sa en upprörd förälder under mötet.

Fortsätt läsa ”Rädda Bussenhusskolan – demonstrera den 14 juni”

RS uttalande om ”upploppen” i Rinkeby: Polisinsats utlöste bränder

Nu krävs bred rörelse för upprustning av Järva

Rinkeby har skakats av bränder och stenkastning. Att Rinkebyakademin, som startats för att hjälpa elever att plugga upp ämnen och få mentorer, brann ner till grunden har upprört de flesta i Rinkeby och hela Järvaområdet.

Samtidigt känner många idag sorg öv­er den negativa bild av Järva som återigen förstärks av medias och makthavarnas tal om ”upploppen i Rinkeby”.
Vad som nu krävs är minst av allt  att Rinkeby och Järva invaderas av poliser – vilket bara kan förvärra den situation som utlöstes av ett nytt o­lyckligt polisingripande.
Fortsätt läsa ”RS uttalande om ”upploppen” i Rinkeby: Polisinsats utlöste bränder”

Unga möts av likgiltighet

Begreppet utanförskap användes flitigt av den borgerliga alliansen under början av mandatperioden. Nu har alliansulven slutgiltigt slängt av sig fårakläderna och visar vad ett borgerligt recept mot utanförskap egentligen innebär. Lönedumpningar för nyetablerade på arbetsmarknaden och angrepp på a-kassan är några av ingredienserna.
Den rödgröna oppositionen gav nyligen ut en kritisk granskning av regeringens ungdomspolitik, men sviker själva de unga genom att dra sig allt längre till höger.
AAFJ001047

I oppositionens (S, V och MP) granskning Framtidskraft som försummas tar man upp ungdomsarbetslösheten och dess effekter. Man konstaterar att Sverige idag är ett av de länder i Europa som har högst ungdomsarbetslöshet. Prognoser pekar på att antalet arbetslösa ungdomar under 25 års ål­der kommer att fördubblas under år 2010.

Det finns ett obestridligt samband mellan psykisk ohälsa och arbetslöshet. Enligt folkhälsoinstitutet har andelen unga i 16- till 24-årsåldern som drabbas av ängslan och ångest tredubblats under de senaste tjugo åren (Dagens Nyheter den 14 oktober). Man oroar sig för sina försörjningsmöjligheter, om man kommer att få tag på en bostad o s v. För dem som faller igenom och utvecklar depressioner finns heller ingen hjälp att få från den kraftigt reducerade psykiat­rin, utöver antidepressiva läkemedel. Men depressionens hopplöshet finns inte bara i hjärnan hos den deprimerade, utan tar en alltmer mardrömslik gestalt i samhällskroppen.

Centerpartiets förslag om de så kallade avstampsjobben är cynism på hög nivå. På centerns hemsida står att inom ett år efter examen ska man kunna anställas för två tredjedelar av avtalsenlig lön. Detta gäller allt ifrån grundskole- till högskoleexamen.  Man säger att ”bästa sättet att höja sin produktivitet och anställningsbarhet är att faktiskt få prova på ett arbete”. Man bortser från att även ungdomar behöver en lön som det går att leva på. Förslaget öppnar upp för en låglönemarknad enligt amerikansk modell, där man tvingas ha flera jobb för att klara sin försörjning.

Borgarnas ”prova på”-attityd till ungas arbete är inte ett verktyg för att bekämpa arbetslösheten, utan ett sätt att försvaga arbetstagarnas rättigheter. Antalet otrygga anställningar har ökat i Sverige sedan 1980-talet, konstaterar oppositionens undersökning, och medger indirekt sin egen skuld till detta.

Alliansens politik bekämpar inte utanförskapet, den befäster och vidareutvecklar det istället. Den har sedan regeringsskiftet lyckats försämra den sociala situationen för ungdomar som försöker etablera sig som självständi­ga vuxna. Samtidigt som arbetsrätten urholkas och arbetslösheten stiger avvecklar man hyresrätterna. Ett eget boende blir någonting exklusivt. Vilken ungdom har idag möjlighet att köpa en lägenhet? Det duger inte att ansöka om bostadslån med en visstidsanställning som säkerhet. Om man lyckas bli aktuell för ett hyreskontrakt finns även där krav på viss inkomstnivå. Föräldrarnas inkomst och möjlighet att gå i borgen blir avgörande för det egna boendet.

Vad som behövs nu är kraftigt öka­de medel till den offentliga sektorn som skulle kunna erbjuda tusentals unga arbete, istället för nedrustning och arbetslöshet.

Diskriminerande anställningsavtal och låglönemarknad är helt oaccepta­belt. Återinför hyresrätterna, unga vuxna vill ha möjlighet att flytta hemifrån och de flesta varken kan eller vill göra bostadskarriär. Resurserna i skolan måste återställas, lärarbrist, stora klasser och oro skapar dåliga sociala förutsättningar. De 30 000 platserna på komvux som regeringen har skurit ner ska återinrättas. Alla har rätt till att komplettera eller fullfölja en gymnasiekompetens.

Frida Berget, RS Farsta

Jämtin ensam i debatten

Kommer du ihåg hur det kändes inför att du skulle börja skolan? Många minns skolstarten som den största dagen dittills.
Men i Marknad Stockholm, där eleverna är varor och skolorna företag, är situationen en annan. Det är hjärtskärande att se grannflickans glädje och förväntan utbytt mot oro, känslan av att vara bortvald och ha gjort fel. Under sommarens sista veckor har alla hennes kompisar från förskolan blivit värvade av en nyöppnad friskola istället för den närmsta kommunala skolan.
Över flickans huvud seglar en debatt som förmörkar utsikterna ytterligare. Den socialdemokratiska parti- kongressen ska i höst fastställa sin nya skolpolitik. Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin i Stockholm kritiserar inte det schackrande med elever som gjort min granne så nedslagen, det kallar hon istället för en ”mindre revolution på valfrihetens område”. Men hon vågar sig på att föreslå att partiet ska ställa sig bakom begränsningar av vinstuttag för de privata skolföretagen, ”välfärdsentreprenörer” (Dagens Nyheter den 28 juli).
Som bekant lever skolföretagen på skattepengar medan själva vinsterna tillfaller privata aktieägare. År 2007 omsatte de 300 företagen 10,7 miljarder kronor. En halv miljard (500 miljoner) var vinst. Vart tredje företag dela- de ut vinst till aktieägarna, sammanlagt 84 miljoner kronor, varav nästan hälften i Stockholm. Idrottsprofilerade Walters delade ut hela 8 av 8,3 miljoner kronor till ägarna, d v s vd:n. När Rapport avslöjade detta den 27 oktober förra året vägra­de vd:n att svara på frågan om varför Skolinspektionen slagit larm om hög läraromsättning och bristande tillgång till specialpedagogik.
Carin Jämtin pe­kar på att varken Norge, Finland eller Danmark tillåter att privatskolor drivs i ekonomiskt syfte. Inget säger att kvalitén blir bättre för att vinst tillåts. I kommunala grundskolor går det i snitt 8,5 lärare per hundra elever medan friskolorna har en lärartäthet på enbart 7,7.

Efter detta debattinlägg från Jämtin möts hon av ett fullkomligt ramaskri, både från egna partikamrater och från Dagens Nyheters ledarskribenter. Oppositionsrådet Robert Noord i Haninge skriver tillsammans med fem andra s-märkta kommunpolitiker att vinst är nödvändigt för pedagogisk mångfald – utan att förklara hur det går ihop. Kjell-Olof Feldt, finansminister på 1980-talet och nu ordföran­de i Friskolornas riksförbund, an­ser att det är självklart att de som ”bidrar med nödvändigt kapital får ersättning för uppoffringar och risktagan­de”. ”Grundare till friskolor skulle hysta fram pengar till kemisalar och elevdatorer utan en tanke på att någonsin få en krona tillbaka”, häcklar högerdebattören Pernilla Ström.
Ingen har väl föreslagit att skolledningar eller ägare skulle jobba gratis, precis som andra skulle de få lön.
Vad ensam Jämtin blev i debatten! Mycket talar för att S kommer att ta ytterligare kliv till höger i sin skolpolitik till hösten genom någon sorts ”anpassning” till skolmarknaden. Ideologiskt pushar det ännu fler medel- klassväljare att tänka borgerligt me­dan lågavlönade och deras barn står utan parti. Detta samtidigt som skolorna nu får ta de hårdaste smällarna för den ekonomiska krisen. När en friskola går i konkurs får de kommunala skolorna betala uppröjningsarbetet.

Nyliberalismen har försökt hacka sönder elevkollektivet till små stressade individer. Men det går inte att pressa ner ungdomar hur länge som helst.
När kampen på skolorna åter tar fart kommer inte bara nedskärningar att stoppas utan idéer kommer också att födas om ett nytt, demokratiskt och solidariskt skolsystem i offentlig regi.
Om ingen vill driva ett privat företag utan att gå med vinst är saken enkel – då ska skolorna drivas offentligt, ägas av stat eller kommun. För i skolan är ju utbildningen det viktiga.