Måndagens eftervalsmöte för Folkkampanj för Gemensam Välfärd i Stockholm beslutade att bjuda in till en manifestation för en upprustad välfärd utan vinst i samband med att den nya statsbudgeten läggs fram, vilket senast måste bli den 15 november.
Fortsätt läsa ”Folkkampanj för välfärd planerar budgetprotest”
Slussens ombyggnad har debatterats och planerats i åratal och när det nu ser ut som att man kan börja bygga protesterar folk. Varför då? Är det inte bra att den gamla fula slummiga Slussen byggs om?
Naturligtvis ska inte Slussen se ut som den gör nu, men det Nya Slussen, som Alliansen som styr i Stockholm vill bygga, är en mycket dålig lösning. För det första är den dyr och kommer att ta lång tid att bygga. 8 miljarder kronor och åtta år är Stadsbyggnadskontorets egna siffror.
Det var bara lyckliga omständigheter som förhindrade att förra veckans tågurspårning inte fick tragiska konsekvenser. Även om urspårningen av ett godståg på landets mest trafikerade spåravsnitt var en olycka är det mycket viktigt att peka på de systematiska bristerna på underhåll, investeringar och samordning som förr eller senare oundvikligen föranleder mer eller mindre allvarliga incidenter.
Även om det i nuläget inte är klarlagt vad som orsakade urspårningen av godståget i Stockholm, finns all anledning att uppmärksamma de brister på järnvägen som blir allt mer påtagliga. Att olyckan inte fick svårare konsekvenser var egentligen bara tack vare tillfälligheter. Tågföraren klarade sig oskadd och intillgående pendeltåg klarade sig tack vare att tåget spårade ur åt motsatt håll. Man kan tänka sig hur illa det hade kunnat gå om tåget hade varit lastat med farligt gods, om det hade varit ett fullbokat persontåg, om hastigheten hade varit något högre eller en kombination av de tre scenarierna.
Genom den så kallade ”Getingmidjan”, en tågtunnel mellan Stockholms Central och Södra Station, passerar dagligen drygt 500 tåg. Det gör spårsträckan till den hårdast trafikerade i landet. I princip har ingen upprustning gjorts sedan den byggdes på 1950-talet. Sedan dess har antalet resenärer och tåg flerdubblats. Spårkapaciteten, framför allt runt storstäderna och på stambanorna, är kraftigt underdimensionerad med återkommande tågkaos som följd. Regeringen har valt att i princip inte satsa några som helst medel på att tillgodese det sedan länge ökande behovet av nya spår och investeringarna i spårunderhåll har varit minimala.
Seko skriver i sitt järnvägspolitiska program från 2012 att ”Sveriges utgifter för drift, underhåll, reinvesteringar och nyinvesteringar uppgår totalt till 2,94 procent av 2007 års BNP. Detta jämfört med genomsnittet för 18 jämförda EU länder på 5,75 procent. Det placerar Sverige på plats fyra från botten bland de jämförda länderna.”
– Det är väl ingen av oss som jobbar ute på järnvägen som är förvånad över en urspårning längre, kommenterade Jörgen Lundström, ordförande för Seko FO Infranord som organiserar järnvägs- och underhållsarbetare, olyckan till Sveriges Radio Stockholm den 12 november.
Varningssignalerna har varit många. Även Trafikverket varnade i våras för att Getingmidjan har ”nått sin tekniska livslängd och behovet av att renovera och underhålla järnvägen är stort” i deras rapport Reinvestering av ”Getingmidjan” från den 23 maj i år. För en dryg månad sedan upptäckte en pendeltågförare att rälsen på Centralbron, inte så långt ifrån olycksplatsen, hade fästs med små-spik. Det är befogat att fundera över hur det ser ut på andra delar av sträckan.
Regeringens politik har konsekvent dränerat infrastrukturen på resurser. Ingenstans märks det så väl som på spåret. Ett underdimensionerat system blir extra känsligt för störningar och måste underhållas intensivare. Ett lokhaveri på en känslig sträcka kan korka upp fjärrtågs- och pendeltågstrafiken i hela Stockholmsregionen. Det är just vad som resulterat av urspårningen. Endast två utav fyra spår kommer att vara i bruk åtminstone den närmaste veckan, med stora förseningar som följd. Regeringen har offrat den samhällsnyttiga och för miljön nödvändiga järnvägen för att skapa en ny marknad för kapitalister att plocka ut vinster ur.
Den ideologiskt motiverade uppstyckningen, privatiseringen och totala avregleringen av järnvägen har skapat stora problem för kvalitén på underhållet, samordningen av trafiken och ansvarsutkrävande vid haverier. Prispress, konkurrens mellan och hög omsättning på underhållsutförare av spår och tåg har blivit ledstjärnor på den nyliberaliserade järnvägen. Inget vinstdrivande företag på järnvägen är berett att ta ansvar för helheten och göra mer än vad avtalen föreskriver (om ens det). Istället har utförarna allt att tjäna på att i konkurrensens namn motarbeta varandra vilket underminerar helheten. Underbudskonkurrensen och privatiseringen av underhållet har dränerat järnvägen på kompetens, när det enda som värdesätts är ”effektivitet”, hastverk och snabba vinstklipp.
Mikael Nyberg visar tydligt i sin bok Det stora tågrånet (2011, Karneval förlag) hur kompetenta och erfarna järnvägsarbetare motarbetas och sorteras bort av privata utförare vars enda mål är att tjäna sig en hacka genom att systematiskt pressa ned lönekostnaderna, försumma kvalitén och i vissa fall fakturera outförda underhållsarbeten. Bortprioriterad kompetens, samtidigt som tidspressen har ökat i takt med färre arbetare och kortare tidsintervall mellan tågen, har inte helt oväntat resulterat i en dramatisk ökning av olyckorna vid underhållsarbeten.
I Sekos rapport När vinst går före säkerhet från 2013, som baseras på uppgifter från ca 700 anställda inom järnvägen, framträder en förskräcklig bild av läget på våra järnvägar. Mer än varannan medlem upplever att det finns brister i underhållet av fordonen. Bland lokförarna är siffran 8 av 10. Var fjärde medlem uppger att det förekommer fordon i trafik som är slitnare än vad regelverket tillåter. 6 av 10 medlemmar upplever att det finns brister i underhållet av infrastrukturen, 3 av 10 upplever att det inte har förekommit någon säkerhetsinspektion av SL eller Trafikverket det senaste året och var femte medlem uppger att det finns personal på den egna arbetsplatsen som utför arbeten som personen i fråga inte är behörig att utföra.
När underhållet och driften för järnvägen helt lagts i knäet på en flock av vinstjagande privata företag finns inga möjligheter att utkräva något demokratiskt ansvar för det konstanta tågkaoset och de ökande olyckstillbuden och olycksriskerna som drabbar järnvägsarbetare, tågpersonal, resenärer och i slutändan även samhället och miljön. Oavsett vad utredningen av olyckan på Getingmidjan kommer fram till, det vill säga oavsett om olyckan beror på bristande underhåll av spåret eller av vagnarna, var olyckan inte svår att förutse. Tvärtom. Det har under lång tid varslats om att det svenska järnvägssystemet är undermåligt och att det är ett resultat av ett system och en politik som prioriterar vinster framför en fungerande infrastruktur. Om inget görs kan vi förvänta oss fler liknande olyckor, i bästa fall utan dödlig utgång.
Det är viktigt att påpeka att Alliansen inte har ensam skuld i tågkaoset. Det var socialdemokratiska regeringar som började med att släppa lös marknadskrafterna på järnvägen via bolagiseringen av SJ och upphandlingar av tågsträckor.
Det finns ingen rationalitet i att marknadsanpassa järnvägen. Även borgerliga ekonomer är överens om att järnvägen är ett så kallat naturligt monopol, som borde ägas och drivas av staten. Internationella och historiska exempel från bland annat 1800-talets USA och 1980- och 1990-talets Storbritannien har visat att uppstyckning och privatisering av järnvägen har fått katastrofala resultat. Även högerregeringar i andra länder har därmed tvingats att återförstatliga järnvägen. Men det finns ingen automatik i att regeringen skulle återreglera och förstatliga järnvägen på grund av att den inte fungerar.
Det krävs folkliga protester och en socialistisk politik på agendan. Istället för att låta samhällets resurser gå till privata vinster för banker och storföretag, måste en socialistisk planering av ekonomin återta resurserna för att investera i det som är allmännyttigt. Järnvägen är ovärderlig för att öka jämlikheten och effektiviteten i resandet och för att slussa ut de fossildrivna färdmedlen för miljöns skull.
Ammar Khorshed
Både Fredrik Reinfeldts Alliansregering och Stefan Löfvens socialdemokrater hoppas kunna sopa den ödesdigra frågan om vinster i välfärden under mattan i nästa års valkamp. Att detta inte ska lyckas är en målsättning för den unika Folkkampanj för gemensam välfärd (valfardskampanjen.se) som just nu mobiliserar brett inför en manifestation med starka appeller, artister och demonstrationer med diverse upptåg i minst tio svenska städer den 21 september.
Det kan bli startpunkten för en ny gräsrotsrörelse av största vikt för Sveriges framtid. Särskilt viktigt blir om kampanjen nu också kan sporra de fackliga organisationerna som LO och Kommunal till att mobilisera sina medlemmar sida vid sida med alla sociala nätverk och organisationer med hjärtat till vänster till mäktigt stöd för sina kongressbeslut om en non profit-linje.
I Göteborg, Uppsala och möjligen även Stockholm talas om idéer som att sätta en jättestor symbolisk boll i rullning framför demonstrationstågen. En annan idé är att göra demonstrationen i Stockholm till historiens största tipspromenad med frågor om vinster i välfärden upphängda på stora plakar längs marschvägen. I Luleå planerar teaterelever att klä ut sig till ett direktörståg för vinster.
Kampanjens alla aktiva landet runt inspireras av att LO-distriktet i Stockholms län tydligt uppmanar alla förbundsavdelningar att delta i manifestationen genom att sluta upp i ett fackligt block i demonstrationen som arrangeras av SEKO:s avdelning i Stockholm.
”Privatiserings- och nedskärningspolitiken inom välfärdssektorn har medfört att det idag råder kris i stora delar av skolan, vården och omsorgen. Anställda går på knäna och elever, patienter och brukare far illa när ägarvinster blir välfärdens ledstjärna.
Slaget om en behovsstyrd – icke vinstdriven – välfärd är i slutänden en ödesfråga om vilket samhälle vi vill leva i. Vi har ett kongressbeslut om att verka för en ickevinstprincip och nu är det dags att omsätta beslutet i praktiken”, heter det i brevet till Stockholms fackföreningar och LO-sektioner.
Förutom i Stockholm har även SEKO:s avdelningar i Mellansverige, Uppland och Mellannorrland anslutit sig, liksom GS-fackets avdelning för grafiker och skogsarbetare i Östra Svealand. Inom SEKO i Stockholm gör också postklubben i Södra Stockholm och klubben på den stora postterminalen i Årsta särskilda ansträngningar för att mobilisera sina hundratals medlemmar till manifestationen.
Tunnelbanefacket Seko klubb 111 har också beslutat att delta bakom sin röda banderoll med texten ”Stoppa privatiseringarna”.
Även riksavdelningen för tjänstemannafacket ST inom universitet och högskolor, som reagerat starkt mot regeringens planer på att göra universitet och högskolor till stiftelser, har uttalat sitt stöd till kampanjen.
I ett märkligt försök att lägga krokben för mobiliseringen har den ombudsmannatunga ledningsgruppen i Kommunal Stockholm förklarat att den inte ställer sig bakom, och att man istället ska fokusera på sin egen kampanj om värdighet i välfärden som ingen hittills har lagt märke till. Men i Umeå är Kommunal med, och i Uppsala har kampanjmöten hållits i Kommunals lokaler…
Ytterligare 30 000 flygblad ska nu delas ut i Stockholm under rusningstrafiken den närmaste veckan, och nästan lika många i Uppsala.
På onsdagen (den 11 september) har SEKO i Stockholm inbjudit alla aktivister i kampanjen till en gemensam plakat- och banderollverkstad i sina lokaler i Solna.
– Vi möter stort intresse, säger även läkaren och folkhälsoforskaren Ida Linander i Umeå, där kampanjen drivs av Socialistiska läkare och Socialistiska sjuksköterskor med stöd av Kommunal och Jordens vänner.
Förutom en rad representanter för personal- och brukargrupper, kommer här och där även en del kändisar att tala som poeten och författaren Peo Rask i Luleå, ETC-chefen Johan Ehrenberg och S-debattören Daniel Suhonen i Stockholm, som idag jobbar för 6F-fackens tanke-smedja Katalys.
I Göteborg öppnas manifestationen av Claes Malmberg, som följs av appeller av sjuksköterskeupprorets Cie Rosenqvist, boendestödet Emma Öman, läkaren Simon Larsson och föräldern Johannes Lundberg med flera.
I Helsingborg talar den före detta S-riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand.
Flera sociala personal- och brukarnätverk och organisationer i hela landet som Rädda vården i Malmö, Attac, Jordens vänner, Solrosuppropet, Resurs, Folkrörelsen Nej till EU, Studenter mot rasism, Elevkampanjen, Nätverket Järvas Framtid mobiliserar också, liksom invandrarföreningar som Latinamerikagrupperna i Sverige och iranska organisationer som Shora och IKP.
Den 21 september stöds även i hela landet av såväl partilösa och miljöaktivister som kritiska socialdemokrater och ett stort antal vänsterorganisationer, alltifrån avdelningar inom V, SP, KP, Skp och RS till Grön ungdom i Luleå.
Sedan förra veckan har också en tionde ort tillkommit, Västerås. Även Gävle, där Socialistiskt forum hålls denna helg, kan komma att ansluta sig.
Arne Johansson
Antigen väljer ni att inte sälja våra lägenheter eller så blir det en folkomröstning! Det var kravet från de runt 500 personer som samlades i Albyberget igår. Demonstrationen fortsatte med ett marschtåg som med trummor och talkörer spred glädje och styrka i bostadsområdet, där flera hade hängt ut banderoller från fönster och balkonger till stöd för Alby inte till salu.
– Situationen i Alby känns otryggt, det är många som verkligen inte har råd med höjningar och vi vet inte vart vi ska hamna. Jag har pratat med alla mina grannar, de känner likadant, det är läskigt när beslut som gäller en tas över ens huvud. Men vi är många idag, vi är starka, vi är inte rädda, förklarade Esperanza. Fortsätt läsa ”Albybornas röster höjdes i mäktig demonstration”
Turbulensen fortsätter kring äldreboendet på Koppargården, som efter en omskriven vårdskandal hösten 2011 återtogs i kommunal regi från den privata vårdjätten Carema. Men knappt hade detta hänt innan stadsdelen Hässelby-Vällingby i högeralliansens Stockholm började planera för nya omorganisationer med personalminskningar.
Enligt ett schemaförslag skulle personalstyrkan minskas med hela 50 tjänster, vilket enligt Kommunal var mer än som kunde motiveras av att två våningsplan har tömts på brukare. Att detta förslag nu har dragits tillbaka efter en hård offentlig kritik från personalen och Kommunals fackliga representant Bilbo Göransson har, som både lokaltidningen Mitt i Västerort och Mitt i Bromma slagit upp, hälsats som en liten delseger.
Beskedet häromveckan att äldreomsorgschefen Ingrid Friberg backar för att gå igenom en risk- och konsekvensanalys med Kommunal kom bara några minuter innan Bilbo Göransson skulle öppna ett extrainsatt fackmöte på Koppargården.
Publiciteten kring denna nya vändning i fackets kamp för Koppargården har fått Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Tenelius att häpna.
Tenelius säger sig på Vårdföretagarbloggen inte kunna bedöma behovet av en personalminskning, men undrar över om det var personalnedskärningar som man såg framför sig när kommunen övertog det privata företaget.
”Framför allt undrar jag hur tankarna går hos Kommunals lokale ordförande i Hässelby-Vällingby”, fortsätter Tenelius, och skriver: ”Han heter Bilbo Göransson, och det är han som skäller på stadsdelsnämnden i artikeln. Men han är också känd från ett annat sammanhang. Bilbo Göransson var en av undertecknarna av det upprop i Aftonbladet som ledde fram till LO-kongressens ödesmättade beslut om vinststopp i välfärdsföretagen. Han var ett av de kongressombud som med flammande inlägg från talarstolen förmådde kongressen att svänga och rösta ned LO-ledningens mer övervägda förslag.”
”Hade de lokala företrädarna månne ett särskilt intresse av att hänga ut det privata företaget? Offrade de sina egna medlemmar i den ädla kampen för ’Välfärd utan vinst’?”, lyder Tenelius knorr.
Det är uppenbart att Vårdföretagarna, som naturligtvis skiter i personalens öde, mycket noga följer varje steg i motståndet mot sina profiter inom den skattefinansierade välfärden.
Bilbo Göransson har naturligtvis inte blivit svaret skyldig:
”Jag förstår att det måste vara krångligt för dig att reda ut alla frågetecken kring oss fackliga – hur kan vi både vara emot privata vinster på skattebetalarnas bekostnad och samtidigt kämpa för bättre villkor på våra arbetsplatser?”, svarar han Tenelius i kommentarsfältet, och försäkrar: ”Vi som jobbar i vård och omsorg kommer aldrig upphöra att slåss för våra rättigheter, och framförallt våra brukares rätt till en värdig ålderdom. Oavsett om arbetsplatsen ägs av kommunen eller av ditt älskade riskkapitalbolag.”
Arne Johansson
Svar till Tenelius, Vårdföretagarna
I en debattartikel skriver Bilbo Göransson, fackordförande Kommunal Hässelby-Vällingby, bland annat följande:
”På Håkan Tenelius, vårdföretagarnas ekonomiske talespersons twitterkonto den 20 februari förkunnas följande: ’mannen ansvarig för sveket mot Kommunals medlemmar på Koppargården’. Som referens ger han en länk till sin egen artikel, där en facklig företrädare hängs ut som arbetarklassens förrädare. Jag. Ordförande för Kommunal på Koppargården. Vad är sveket? Att företräda medlemmarna i arbetsmiljö- och schemafrågor. Ja, häng mig som Judas.
Håkan Tenelius säger sig bli ’häpen!’ över sammanträffandet att en klubbordförande för Kommunal vill förbättra arbetsförhållandena i kommunal omsorg.
Det finns ingen motsättning mellan att vilja förbättra villkoren på offentliga arbetsplatser och samtidigt(ja, samtidigt!) verka för en välfärd utan vinstintressen. Om verksamheten inte blir bättre av att privatisera vården, vad är då poängen?
Och eftersom ingenting har blivit bättre av att vinstintresset trädde in i de offentliga rummen, vad gör er förtjänta av våra surt betalade skatteslantar, Håkan?”
När nyheten om de två Caremaägarnas årslön – på 900 miljoner kronor vardera – åt-erigen fått fart på debatten om vinster i välfärden kan det vara på sin plats med en inblick i vad våra skattepengar går till: en av Caremakapitalisterna bygger en lyxvåning på Strandvägen 59 som får en att äcklas över slöseriet.
Aftonbladet avslöjade i december 2011 att Peder Pråhl, en grundare till riskkapitalbolaget Triton (äger häften av Carema), för projekterade 65 miljoner kronor bygger en våning utöver det vanliga – till och med med östermalmsmått mätt.
– Ägaren, som för oss hållits hemlig, strör miljoner omkring sig. Vi hade jobbat på delar av inredningen i månader; när det skulle levereras var det bara att kassera, arkitekten hade ändrat sig, berättar en av hantverkarna för Offensiv.
– När byggbaracker skulle etableras hittades inte mark till det. Då köptes helt sonika våningen under och gjordes om till byggbarack. Ryktet säger att efter att bygget är klart ska det bli barnflickans våning.
Våningen på 550 kvadratmeter är en av landets största. Den innehåller bland annat ett torn, bastu och fyra badrum. Fem meter i takhöjd. Lägenheten är totalt datorstyrd (lampor, värme, entré o s v) med flera kilometer elledningar och flera mil värmeslingor. Två privata hissar och fyra inglasade terrasser. Aftonbladet uppger att ”Ingen har sett något liknande”. Frågan är om det behöver tilläggas, men denna paradvåning är bara en ”övernattningslägenhet”. Peder Pråhl är så klart skriven i skatteparadiset Jersey.
Hur kan ett sådant övergrepp på skattepengar tillåtas? För det är ju som flera medier nu konstaterar när riskkapitalister tillika kollegor till Peder Pråhl avslöjats att ”i förlängningen kan man säga att pengarna kommer från svenska vårdcentraler och äldreboenden eftersom KKR äger vårdkoncernen Carema” (SvD Näringsliv).
KKR äger den andra delen av Carema. Grundarna Henry Kravis och George Roberts inkomst på ofattbara 900 miljoner kronor 2012 – en ökning med 67 procent jämfört med året innan – visar att det inte finns ett spår av Caremakris i toppen.
Elin Gauffin
Krisen i skolan måste mätas genom den grupp som drabbas allra hårdast. De har knappt uppmärksammats alls, för det rör sig om en minoritet. Men det är dessvärre en växande minoritet – hemmasittarna.
De som berövas sin grundskoleutbildning. Skolkrisen innebär ingen skola alls för allt fler.
Min vän, vi kan kalla henne Karin, är väldigt sammanbiten när hon talar om det här. I ett helt år har hennes son nu varit hemma från skolan. Hon har som ensamstående mamma fått bära hela ansvaret själv; istället för stöd från samhället har hon och sonen snarare blivit motarbetade. Detta har lett fram till beslutet att starta en självhjälpsgrupp för föräldrar i samma situation.
Du som läser det här och vill vara med/hjälpa till – kontakta undertecknad som förmedlar kontakten.
– Min son Viktor (fingerat namn) slutade att gå till skolan för ett år sedan. När jag inte lyckades få iväg honom till skolan gick jag till socialen för att få hjälp. Det är ju ett allvarligt problem och det råder skolplikt.
– Jag hade tagit reda på att Magelungens specialskola har ett uppsökande team med ett hemmasittarprogram. Det är ett väldigt lyckat program, där specialister kommer hem och jobbar med barnet för att etablera rutiner och bryta negativa mönster (som förvriden dygnsrytm) på ett tidigt stadium – innan det är för sent.
– Jag föreslog det här till socialen, men de sa blankt nej. Jag misstänker att de tyckte att det var för dyrt. Det är dyrt, men de sociala vinningarna är så mycket större.
– Istället satte socialen in familjeterapi för mig. Det kostar dem inget, de har egna terapeuter. Där var ju allt fokus på att jag som förälder bar ansvaret, att vi hade dålig relation som måste repareras.
– Viktor var hemma hela våren och fick fysiska men av allt sittande och matmissbruk. Frustrationen blev ett problem för hela familjen. Varken socialen eller skolan tog hänsyn till att det akuta problemet som måste lösas var att han inte gick till skolan. Jag fick själv driva på för en utredning och för att skolan och socialtjänsten ens skulle prata med varandra.
– När diagnosen ADHD kom i slutet av sommaren brydde sig skolan inte. Inga insatser som är anpassade till ADHD-problematik eller reaktion överhuvudtaget. Ungdomsmottagningen sa att ett stort nätverksmöte skulle hållas med skola, socialen, utredningsteamet och familjen – men det gjordes aldrig. Allt soc gjorde var att tillsätta en kontaktperson till Viktor som inte har kommit någon vart och nu gett upp.
– Skolan tvingade oss att byta skola (till en skola som ligger mycket längre bort). Ingen pratade någonsin med Viktor. De visste att han inte ville byta skola. De hade sagt till mig att övergången till den nya skolan skulle få ta så lång tid det måste ta. Men när Viktor en dag gick till skolan kom rektorn fram och sa ”Du ska inte vara här längre”.
Karin har blivit påläst under året som gått. Hon hänvisar till kurslitteratur på socialhögskolan – Socialt arbete (Börjesson) – där det står att finns det en diagnos i familjen ska familjen inte behandlas som en dysfunktionell familj under behandlingen, utan fokus och hänsyn ska läggas på diagnosen. Ändå togs diagnosen inte ens med i socialtjänstens utredning.
De signaler som Karin har fått är att hon själv bär ansvaret för sonens kris. Att hon är ensamstående bemöts med fördomar.
– Om jag nu är så dålig förälder: varför har jag själv anmält det här till socialen, gått ner i arbetstid och stridit in på nerverna för honom under det här året?
Vi diskuterar orsakerna till denna kris och ringar in två områden: skolans omvandling och socialtjänstens brutalisering.
Inte minst socialsekreterare själva har varit ute i protester det senaste året mot besparingskrav som gör att de inte får besluta om nödvändiga insatser.
Skolvalssystemet gör att elever som har lätt för sig flyr vissa skolor. Detta gör att skolor som blir ”bortvalda” får ett så tungt arbete att de inte klarar av elever med diagnoser.
Allt tyder på att det är fler som sitter hemma. Karin känner fyra familjer i sitt närområde med samma problem. Just som vi pratar om det här kommer lokaltidningen Mitt I med uppslaget ”Ingen skola har plats för Oskar”. Där berättas om att skola efter skola har misslyckats med att möta Oskars särskilda behov. Ett muntligt löfte från en chef på socialtjänsten och ett besök på en specialskola – som de tackade ja till – var plötsligt inte värt något. Nu heter det att sonen måste utredas vidare.
”Vi hade blivit lovade plats och det finns ingen tid att vänta på en ny utredning. Det är nog viktigt med rutiner för ett barn som är friskt men ännu viktigare för ett barn med diag-noser”, säger mamman i tidningen (den 15 januari).
En till vän, Angelica, har varit med om en liknande resa. Även hon berättar att så fort socialtjänsten får reda på att man är ensamstående så betraktas man som dålig förälder.
– Under de här två åren som min son missat skolan har skolan och BUP så många gånger sagt till mig att budgeten inte räcker för den utbildning han behöver. Det tog ett helt år för BUP att få klart utredningen (som kan gå mycket fortare). Han lider bland annat av drag av autism. Under de här åren var han sjukskriven. Skolan har plikt att ordna med hemundervisning, men det har den inte gjort.
– Jag har fått strida så, läsa på en massa, kontaktade skolchefen för hela Stockholm. Till slut togs frågan upp på stadsdelsnämndens möte och nu har han äntligen blivit inskriven på en specialskola, där han har gått i en vecka.
Sista ordet får gå till Karin och självhjälpsgruppen:
– Vi som drabbas får höra att vi är problemet. De vill isolera oss. Det kan vi inte gå med på. Det är ett systemfel. Hör av er till mig. Tillsammans kan vi bli starka!
Intervju: Elin Gauffin
På första sidan av veckans Offensiv kan vi läsa om vårdanställdas upprop som Sofie Michaneks är initiativtagare till. Therese Oskarsson, sjuksköterskestudent berättar också om sjukskötersestudenters kamp för 25 000 i ingångslön
Inspirerat av barnmorskornas upprop startades vårdanställdas upprop på facebook. Sjuksköterskan Katja Raetz från Nynäshamn påpekar några av de viktigaste frågorna vad gäller anställdas allt hårdare arbetsvillkor samt den bristande patientsäkerheten. Fortsätt läsa ”Vårdanställda ryter ifrån: Nu får det vara nog!”
Läs om det stora kampanjmötet här:
Rättvisepartiet Socialisterna Stockholm 